Mångfald eller enfald

Så mycket reflektera kring och från. Vad som egentligen händer i många samhällskroppar – när de krackelerar och faller sönder. När humanism och allas lika värde inte faller naturligt in. När mångfald överges till förmån för enfald. Då är det dags att både blicka bakåt som framåt. H C Andersen skrev ihop sin Den Fula Ankungen redan på 1800 talet.

Så enkelt leta fram de orter där utvecklingen går främst. Enkelt se var drivkraften finns. Det tillåtande samhället. Där man kan gå utanför ramarna, tillåtas, uppmuntras. Och göra varandra bättre.

Så åter igen; Den Fula Ankungen. Reflektera!

 

Det var sommar, och kornet stod gult och havren grön. Höet var slaget, och där gick storken på sina långa röda ben och pratade egyptiska, för det språket hade han lärt sig av sin mor. Omkring åker och äng låg stora skogar, och mitt i skogarna djupa sjöar; ja, det var verkligen härligt ute på landet.

Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runtom, och från muren ner till vattnet växte stora skräppeblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika vilt därinne som i den djupaste skog, och där låg en anka på sina ägg. Hon skulle ruva ut sina små ankungar, men nu var hon nästan trött på det, för det tog så lång tid och hon fick sällan besök.

Men så, äntligen sprack äggen, det ena efter det andra. ”Pip, pip!” sa ungarna och stack ut sina små huvuden.

– Rapp, rapp! sa ankmamman. Ni är väl här allesammans? Nej, jag har inte fått alla än. Det största ägget ligger där ännu. Hur lång tid ska det ta? suckade hon och la sig ner igen.

 

Till slut sprack det stora ägget. ”Pip, pip!” sa ungen och vältrade sig ut. Men oj, vad han var stor och ful, tänkte ankmamman. Ingen av de andra ser sån ut. Är det verkligen en ankunge? Eller kan det vara en kalkon?

Dagen därpå var det ett välsignat vackert väder. Solen sken på alla de gröna skräppebladen. Ankmamman tog med sig alla sina ungar ner till kanalen. Med ett plask hoppade hon i det härliga vattnet, och alla de små hoppade i efter henne. Vattnet slog över huvudet på dem, men de kom strax upp igen och flöt så fint. Till och med den fula, grå ungen simmade bra.

– Nej, det är inte en kalkon, sa hon, se bara så fint han rör benen och så rak han håller sig. Det är min egen unge. Egentligen är han ändå rätt vacker, när man tittar noga på den! Rapp! Rapp! Kom nu med mig så ska jag presentera er i ankgården, men håll er nära mig så ingen trampar på er och akta er för katten!

Det var ett förfärligt oväsen i ankgården.

– Ja, så här går det till i världen! sa ankmamman. Rör på benen! Se så! Böj nu på halsen och säg rapp!

Och det gjorde de, men de andra ankorna tittade på dem och sa högt:

– Se så! Nu ska vi ha det följet här också, som om vi inte var många nog ändå. Och fy, som den ena ankungen ser ut. Han kan vi inte tåla!

Och strax flög en anka fram och bet honom i nacken.

– Låt honom vara, sa hans mamma, han gör ju ingen illa!

– Ja, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som bet honom, och därför ska han tufsas till.

Den stackars ankungen blev biten, knuffad och gjord narr av, både av ankorna och av hönsen

”Piff! Paff!” ljöd det i detsamma ovanför och båda vildgässen föll döda ner i vassen, och vattnet blev blodrött. Det var en stor jakt och jägarna låg runtomkring mossen.

I gyttjan kom jakthundarna, klask, klask! Det var en förskräcklig upplevelse för den stackars ankungen. Den vände på huvudet för att få in det under vingen, och just i detsamma stod en förfärligt stor hund tätt intill den. Tungan hängde långt ut ur gapet på honom och ögonen lyste otäckt och hemskt. Han böjde ner sin dreglande nos rakt mot ankungen, visade sina skarpa tänder – och plask! gick han sin väg utan att ta den.

– O, gudskelov! suckade ankungen, jag är så ful att inte ens hunden biter mig!

Och så låg den alldeles stilla medan haglen ven i vassen och det knallade skott på skott. Först långt frampå dagen blev det stilla, men den stackars ungen vågade ännu inte resa sig. Den väntade i flera timmar innan den såg sig om och skyndade sig bort från mossen allt vad den förmådde.

 

Sommaren gick och det blev höst. Löven i skogen blev gula och bruna, blåsten tog fatt i dem så de dansade runt och luften blev kall.

Molnen hängde tunga av hagel och snöflingor. Den lilla ankungen hade det verkligen inte bra.

 

En kväll, solen gick just ner så vackert, kom två stora vackra fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett något så vackert. De var alldeles skinande vita och hade långa smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett förunderligt ljud, bredde ut sina långa vingar och flög bort från de kalla nejderna till varmare länder, till öppna sjöar.