Hållit mig undan – från att skriva,
blogga. Men det här måste och vill jag delge. När man hamnar i en svacka som
man inte trodde var möjlig hamna i. När grunden i tillvaron ger vika som i ett
vulkanutbrott. När det förutsägbara inte längre existerar.
Då kan fallet vara djupt. Och det är djupt. Mycket djupt.
Men det finns personer som stiger fram. Som aktivt söker kontakt. Som öppnar
sina armar. Ger av värme och närhet. Visar äkthet och mänsklighet när det
behövs som mest.
Vissa inte ens ringer, vissa helt passiva. Förstår att det
finns så mycket annat engagera sig i. Ändå – djupt tacksam till de som gett och
ger mig tid. Värme. Inte alltid behov att prata men hålla om.
Vet ju att det finns någon som inte alls klarar det här
med kramar utan ser dem som icke passande. Men det får ju stå för densamme.
Bryr mig inte – tror jag. Utan bryr mig om de som skänker mening i en svår
tillvaro. Livet går ju vidare trots att det nu är svårt hitta Livsglädjen. Jag
inser att jag har familjen och de som visat varm mänsklighet. Tillsammans måste
det finnas någon form av framtid.
Finns också en del praktiskt hantera. Några har gett mig
praktisk hjälp och kanske gör det i morgon också. Några har t o m gett mig
möjlighet att på ett enkelt sätt få fatt i mat. Men hungern efter mat – den har
inte infunnit sig. Kanske det går bättre när det blir tillåtit träna igen. Men
för det återstår en vecka. Borde ta långa promenader. Men den som erbjudit sig
är f n i Hässelby i en allvarlig situation. Måste, borde, skulle. Vet inte hur
kompassen ska riktas. Bara att den borde göra det. Inte ens detta klarar jag
själv.
Väntar i kvällens mörker. Kanske, kanske kommer signalen.
Eller inte.
Klart jag skulle söka. I vilket program som helst. Där det
är möjligt hitta äkta vänner med öppen och inbjudande famn. Formligen skriker
efter beröring. Äkta beröring.
