I
allt det där som skrivs om vården. Att skriva om de där som verkligen älskar
sitt jobb, som utvecklas i sitt jobb. Som ger så mycket åter, till de som
behöver. Och samtidigt med det laddar sina batterier! De som media inte skriver
så sensationslystet om. Nedan om en helt speciell sjuksköterska, stolt, kunnig,
öppen, empatisk. En sådan person som jag känner sådan stor stolthet i att
känna. Läser och låter mig själv beröras av hennes varma berättelse för sin
egen vårdenhetschef Sofia McGuinnes. McGuinnes som också brinner för möten med
människor.
För
mig handlar stoltheten om människan, personen, den varma Anna Berglöv från just
– Årsunda. Välkommen till Årsunda; The home for Anna.
Välkommen
läsa en berättelse som berör;
Vi som arbetar inom
hälso- och sjukvården har valt att göra det av olika anledningar. Någon har
kanske följt sin förälders fotspår, en annan för att det medicinska och
omvårdnadsmässiga området är så mångfacetterat och bjuder på total variation,
stimulans och ibland även en frustration som triggar till att vilja förbättra.
Klart är att vi har förmånen att beröra och att bli berörda varje dag, året om,
i möten med människor som vi stöter på i vårt yrkesliv. De här mötena är värda
att lyftas fram och så även personerna, även kallad hälso- och sjukvårdspersonal,
som gör mötena möjliga. Först ut att porträtteras här på Linkedin är Anna
Berglöv, specialistsjuksköterska inom vård av äldre på Gävle sjukhus. En person
som brinner för den äldre människan och som har hittat hem, både i livet och på
geriatrikavdelningen. Varsågod att inspireras:
Vad har du uppskattat
mest denna vecka?
"- Variationen. Både i-
och utanför arbetet. Jag trivs jättebra på jobbet och varje arbetsdag gör att
jag utvecklas mer i rollen som specialistsjuksköterska på avdelningen. Den här
veckan har jag ägnat en hel dag åt ett förbättringsarbete vi inlett samtidigt
som jag en annan dag haft ansvar över ett vårdlag och därmed fått vara
närvarande med mina patienter. Den här veckan har jag också fått bekräftelse på
att mitt arbete är ett av mina största fritidsintressen. Perioden i livet som
jag läste till specialistsjuksköterska var väldigt intensiv och när jag tagit
examen hade jag ett stort behov av att släppa ”plugg-Anna” för en stund. Jag
gick till jobbet varje dag, jag trivdes på jobbet varje dag men när jag
stämplade ut då kunde jag inte ha med något som hade med ”skolböcker” att göra.
Förrän nu. Jag kan på mina lediga dagar sjunka ned i böcker om äldre människor,
försvinna in i världar och vara helt uppslukad av det jag läser. Jag är inne i
en sådan inspirerande period. Kanske har det att göra med att jag för en vecka
sedan fick ta emot ett stipendie för min magisteruppsats jag skrev förra året.
Att få den utmärkelsen så lång tid efter att jag genomförde det omfattande
arbetet fick mig att inse att ”what you do matters”. Den här veckan har jag
också uppskattat livet utanför arbetet så mycket, alltifrån min yoga till de
personer som finns i min närhet och som jag umgås mycket med. Springturen med
hoppandet över vattenpölarna. Middagen på restaurang. All kärlek. Som sagt,
variationen. Både i- och utanför jobbet.
Vad brinner du för?
Jag brinner för att utveckla
och utvecklas - både inom och utanför arbetslivet. Jag brinner för att
inspirera andra – barn som vuxna, kollegor som vänner. Jag brinner för att göra
skillnad till det bättre, för andra och för mig själv.
Vart reser du helst
och varför?
Jag är en anpassningsbar
människa och jag kan åka vart som helst (nästan), det som spelar roll är vilken
jag åker med. Bara jag får ta med mig mina springskor så är jag nöjd. I
skrivandets stund har jag precis bokat en Islandsresa tillsammans med en av
mina närmaste vänner och jag känner i hela mig hur mycket jag kommer tycka om
det landet tillsammans med min Tilda. Mitt drömresemål är Alperna, antingen med
längdskidor, springskor, vandringskängor eller yogakläder i bagaget. Jag älskar
naturen och att få befinna mig i en sådan storslagen, som jag vet att det är i
Alperna, skulle göra min själ lycklig för en lång, lång tid.
Vad läser du?
Jag läser alltifrån romaner
till böcker om självinsikt, sådana som handlar om att hitta sin egen väg i
livet, om att våga lita på sig själv och sina egna värderingar. I slutet av
sommaren var jag inne i en period av Paulo Coelho och Robin Sharma men en bok
som berört mig på djupet, som talade till mig så fort min kollega Vendela sa
att jag skulle tycka om den är ”In the Midst of Life” av Jennifer Worth. Den
boken borde vara obligatorisk att läsa för alla människor i allmänhet, för
personer som arbetar med äldre människor i synnerhet. Den har, utan att tveka,
gjort mig till både en bättre människa och sjuksköterska. Mitt favoritcitat
är från bokens inledning:
"It is about the mystery, the beauty, the loneliness and the
aspirations of death. It is about the fear of death, and our inability to
handle it. It is about how we die. Perhaps few people have seen the Angel of
Death approach and depart. It is about the meaning, shape and purpose of life
that will some day end. It is about my own search to understand. It is about the
spiritual nature of death – God if you like, or Allah, or Krishna, or Jehovah,
or Brahma, or one of thousand names giving to something we cannot understand.
Or just Evolution, Random Chance, or Biochemistry.
It really does not matter what you think or believe.
Death comes for us all.
How, when and where we die has always been a game of chance. Our
determination to control it has not loaded the dice in our favour. Did anyone ever imagine that it would?"
Varför valde du att
arbeta med vård av äldre?
Jag började min yrkeskarriär
på äldreboendet i Årsunda, byn jag vuxit upp i och som jag fortfarande
spenderar mycket tid i. Jag var 16 år då och det var min första kontakt med de
äldre människorna förutom de som fanns i min vardagliga närhet. Jag var där i fyra
somrar. Jag kan fortfarande komma ihåg människorna jag hade hand om, specifika
situationer och allmänna, oftast positiva, känslor. Jag kan komma ihåg hur
känslan av att växa, både personligt och yrkesmässigt, var påtaglig ofta. Jag
kommer aldrig att glömma när jag cyklade hem en sensommarkväll från jobbet och
gick ut på min blogg jag då hade och skrev ”choose a job you love and you will
never have to work a day in your life”, jag hade då varit ensam personal på en
avdelning för personer med demenssjukdom och det hade gått så bra. Känslan av
att kunna påverka och göra utsatta människors tillvaro lite lättare var så
tillfredsställande.
Den äldre människan har
alltid stått mig varmt om hjärtat och alltid funnits med i bakgrunden. Under
sjuksköterskeutbildningen blev jag dock nyfiken på andra verksamheter inom
vården och när jag blev färdig sjuksköterska började jag arbeta på en avdelning
med en helt annan inriktning. Jag kände direkt att jag inte hörde hemma där.
Jag mådde dåligt och trodde att det var för att jag var ny i
sjuksköterskerollen. Jag ifrågasatte hela mitt yrkesval tills en person som
sett min potential på sjuksköterskeutbildningen sa åt mig att söka jobb på
geriatrikavdelningen. Jag hade ingenting att förlora och jag kände direkt,
fastän jag inte kände någon där och allting var främmande, att här hör jag
hemma. Det var 2,5 år sedan nu och jag känner mig fortfarande lika hemma. Det
var för den äldre människan jag blev sjuksköterska från början.
Hur har din
specialistutbildning förändrat dig i din sjuksköterskeroll?
Den har fördjupat mina
kunskaper, dels i omvårdnad som vetenskapsområde men framför allt om den äldre
människan. Den har lärt mig att se sammanhang, att få en djupare förståelse för
hur symtom, diagnoser, funktioner och behov hänger ihop och hur det ena
påverkar det andra.
Kan du berätta om ett
möte med en patient som har gjort avtryck hos dig?
Jag försöker att alltid vara
närvarande i mötet med mina patienter, lägga ”uppgiften” som ofta medför att
jag går in till dem åt sidan och fokusera på det mellanmänskliga mötet som
uppstår. Det förhållningssättet gör att många patienter gör avtryck hos mig.
Jag har en handfull patienter jag av olika anledningar aldrig kommer att
glömma. Ett av mötena har jag skrivit om i min dagbok och jag citerar mig själv
från 2016-10-29:
"En kaos
fredagskväll på jobbet följt av en dag med hanterligt mycket att göra, avslutat
med lugn och ro inne på sal xx hos xx. Jag lade om hennes piccline och hon sa
att hon var sugen på apelsiner. Hon är jättesjuk och har jättedålig aptit och
jag hade två orörda apelsiner i min väska. När jag var färdig med omläggningen
gick jag ut och skar upp dem och lade dem i en skål och gick in till henne med
dem. Det leendet jag fick tillbaka och orden ”vilken fest” gör allting värt
det. Jag gick ut igen, plockade ihop min väska och innan jag gick för att
stämpla ut stack jag in huvudet hos henne. Hon var så lycklig över de där
apelsinerna. Klockan var 15:40 och ett ”tack för idag vi ses imorgon”. Den
känslan. Den känslan motiverar mig att bli världens bästa sjuksköterska."
Har du något bra tips
till den som funderar på att studera vidare till specialistsjuksköterska inom
vård av äldre, eller som är nyfiken på att börja jobba inom geriatrik?
Följ ditt hjärta. I allt du
gör. Att jobba med geriatrik ses, framför allt inte på
sjuksköterskeutbildningen, som något ”populärt”. Jag är tacksam för människan
som fick mig att söka till geriatrikavdelningen, som såg det jag inte såg, utan
henne hade jag kanske varit ”förblindad” av ålderismen som råder, trots att det
under alla lager var det jag brann för. Kom till oss på geriatriken för en dag,
följ med en sjuksköterska och se hur vi jobbar, träffa våra läkare som brinner
för den äldre människan minst lika mycket som jag gör. Se vad vi gör och bilda
dig en egen uppfattning. Våga sedan gå din egen väg oavsett vad
omgivningen säger och tycker. Jag tror att det är enda sättet att bli lycklig.
Vi väntar på dig.
Vad gör dig rädd?
Att släppa mitt behov av
kontroll gör mig rädd. Att lita på andra människor gör mig rädd. Att bli så
påverkad av andra människor att jag anpassar mig och blir någon jag egentligen
inte är gör mig rädd.
En viktig rutin för
dig?
Vår rutin för ankomst av
patienter till avdelningen. Framför allt när de kommer från akutmottagningen
eller direkt från sin hälsocentral. När jag får vara en av de första personerna
som patienten möter inom den slutna vården. När jag får påbörja den geriatriska
helhetsbedömningen (CGA), ställa omvårdnadsdiagnoser och sätta in åtgärder.
Efter en sådan inskrivning har jag full koll på patienten och har sådan
otroligt bra grund att stå på inför patientens fortsatta vårdförlopp på
avdelningen tills det blir dags att skrivas ut. När den rutinen tillämpats
förstår jag sammanhanget och personen."
Tack för att du gav dig tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar