Respekt & Förtroende

 

Respekt, det man alltid bör och ska ha. Men rädsla är något annat. Så har jag bestämt mig för. För nu rusar smittan som kanske aldrig förut. Dubblering står det inom egna länet. 99 procent ökning står det i Stockholm. Varje enskild dag – problemen bara ökar. Alla kan drabbas – men definitivt i största farozonen de ovaccinerade. Att det är tillåtet att vägra synes närmast otroligt. I den situation vi befinner oss!

Drabbat kungaparet. De borde väl vara bland de närmast skyddade. Men nu också bland kategorin patienter. Visar lömskheten bakom det farofyllda.

2021 var ett speciellt år. På många sätt. Som att få följa en nära kompis när hans respirator måste slås av. Minnet kommer aldrig kunna suddas ut. Samtidigt mycket fint av hans närmaste anhöriga – att just jag fick vara med och dela denna stund. Oförglömlig.

Läste in på Facebook. Annan nära bekant. Drabbad och inlagd på Danderyds sjukhus. Nu ute igen men med hög feber, varje eftermiddag, varje kväll. Och utan aptit, utan smak och lukt. Klart jag känner för. Nära bekant, nära vän. Som är absolut skötsam och tränar oerhört intensivt. Skönt när han ringde och delgav mig hela berättelsen.

Allt belastas. Sjukvården, näringslivet, skolan, ekonomin. Och när det blir så kallat normalt. Det vet ingen alls idag, och kanske inte längre fram heller. Domedagsprofetia? Knappast. Det finns alltid en möjlighetens väg att gå.

Till och från. Frågor som haglar. Varför si och inte så. Åka dit, åka hit och inte berätta i förtid. Närmast någon form av förhör. Eller detta med kontroll. Dylikt. Hört talats om tidigare. Och egentligen aldrig förstått mera än att dylikt rimligen inte är en grund bygga på. Förstår alltmera att icke förtroendeuttalanden därmed kan tas med en klackspark. Allt medan det helt orimliga klarnar.

Orimligt också bestiga ett berg med skidor. Som avslutning på en veckas skidåkning. Fanns ett hopp, ett svenskt. Ebba Andersson. Men orimligt ta igen ett försprång på mycket mer än minuten. På en ryska som imponerat så stort. Men spännande var det. Gick inte slita blicken från rutan. Ebba gjorde loppet nästan helt och fullt själv. Men fick ändå kapitulera mot en norska. Och slutställningen tillhörde trots allt den där ryskan. Kommer ett OS att ta gruvlig revansch på. Och då finns Frida på plats också. Mer harmonisk. Plus våra spetsiga kortdistansare. Sprint – en svensk ny nationalgren. När det gäller damer. På herrsidan betydligt mörkare.  

Fick till ett möte med Ilse & Lou. Allt mer accepterad även av den yngre varianten. Fantastiska flickor som blir allt mer fantastiska. Skänker så mycket glädje och harmoni. Klart det ska kämpas så de kan blicka fram emot en ljusnande framtid. Och så finns ju ytterligare en krydda i tillvaron – Leonie.

Klart jag blickade framåt med svar på Ekots skriftliga frågor. För de var ju riktade framåt. Mot en alltmer ljusnande framtid. Delgav dem skriftligen mina egna bilder av vad som är viktigt – viktigast.