Akut

Också en upplevelse. Kanske inte den mest angenäma men ändå det som jag väl alltid kommer minnas. TV på klockan 20.30 söndag kväll, dator i knäet. Kände mig fort illamående och bad om vatten. Sedan blev det fort blankt. Hade tydligen svarat på de frågor som ställdes men utan att veta något alls! Inte en susning vad jag hade varit på under dagen.

Var fullt medveten när ambulanspersonalen kom in och tog några prover. Och vips rullade bilen mot Gävle och akuten. En färd där allt efter så kom jag ihåg mer och mer. Liksom att vi hade vårt sociala samtal.

In och lade mig på en brits i ett av de båsen som stod till förfogande. Nål i armvecket. Och blodtrycket som nu igen hade lagt ned sig till bra nivåer. Från vad det faktiskt var när personalen kom in i hemmet. Sedan väntande, inga besked, inte någon som tittade till mig. Inte ett enda ansikte. En stund besök av Anna-Greta. Men alltefter besök av kylan. Frös ordentligt. Avbrott först klockan 04.00 då en läkare kom och gjorde diverse tester. Också avslutades allt vid 04.45. Ringde hem och fick hämtning.

Resultat av trippen? Inget. Men nu skrivs handling till min egen läkare som säkert kommer kalla mig. Men de där undersökningarna som gjordes för antal veckor sedan eliminerar egentligen det som skulle kunna misstänkas. Så åter igen – en mystisk figur – mig själv alltså.

Tacksamt tog jag emot samtalet från Börje. Alltid den där Börje som det går att lita på. Tid tidigt tisdag förmiddag för samtal – och så tar vi det därifrån. Nu har vi i varje fall eliminerat en hel del saker och ting som det rimligtvis inte går skylla på.

Mycket att grunna på. Har himla svårt släppa det som jag upplever som ordentlig portion av un fair. När dylikt inträffar kan jag inte bara stänga dörren, kan inte bara vandra vidare utan att tankarna dunkar mot varandra. Klart det ska finnas vilja. Men också att viljan handlar om steg framåt. Nej finns ju liksom inte. Mera av ja. Som gärna får peka på riktning. Peka på stegen framåt.

Blev en längre morgon. I egen säng. Inte vad jag önskat mig. Men så är livet. Och fick förmiddagsbesök av Ilse & Carl-Henrik. Sådant som verkligen räknas! Och lunch där hos dem. Lite oro kvar i kroppen. Så jag måste dra mig inåt Sandviken istället för att försöka koppla av. Måste ha en form av kontroll. Känns väldigt viktigt.   

Meningen med livet. Långt telefonsamtal från oväntat håll i Stockholm. Håller med – och samtidigt icke. Det gäller att alltid blicka framåt. Förstod inte hur det går planera för sin egen sorti.

Artikel som berör. Personligt från Ida om sin älskade pappa. Han som berört så många. Som alltid varit krävande och stöttande. Med varmt hjärta och ständigt närvarande. Den person som lever vidare – fast han egentligen inte gör det. Även för mig en sann kompis som jag alltid litat 100 procent på.

Avslutade som alltid framför datorn. Men inte nedsjunken i soffan. Utan nu vid et bord strax intill. Och vanlig stol. Kanske, kanske det hela utkristalliseras när jag sjunker ihop. Kanske, kanske något snöps åt? En teori månne. Men definitivt en just nu.