26 år kommer ikapp

Tiden går. Men minnen de bleknar inte alls. Det blev ju mängder av resor till Estland så där från 1992 och framåt. Hjälpsändningar, seminarier, projektutveckling. Kändes så himla meningsfullt. Gav järnet många gånger om. Trettioen resor på raken. Och i stort sett alltid till Lääne Virumaa. Fick också länets första förtjänsttecken, 75 år i frihet totalt. Det plus allt annat av minneshandlingar och plaketter försvann. Men inte där, utan av en speciell person i vår egen kommun som helt enkelt snodde dem. Vad han nu skulle ha stulna saker till?

Men betydligt mer allvarligt. Det alla minns från september 1994. m/s Estonias s k förlisning som nu kommit upp igen. Min biljett med den lastbil jag körde, fick jag ombokad till turen före den fasansfulla katastrofen. Bara tillfällen. Och att min medpassagerare Lennart inte hävdade att han skulle vara kvar där borta på sin första vistelse i österled. Jag minns som igår när klockradion slog igång och informerade om olyckan. Om det nu var en olycka?

Kändes tungt när vänner förolyckades. När det fartyg som tagit mig över Östersjön så många gången inte fanns längre kvar. Blott som en gravplats. Men först löftet från statsministern att fartyget skulle upp. Där det låg på 82 meters djup. Innan det istället blev klart att – låt det ligga. Senare plockade ryssarna upp atomubåten Kursk från 5.000 meters djup! Allt som allt; spekulationernas vågor gick höga. Fanns det någon myndighet som ville dölja något?

Nu – 26 år senare – kommer en nyhet om ett hål i skovet som inte kan ha gjorts från det att fartyget sjönk till nu! Nu kräver estniska myndigheterna att fartyget ska plockas upp för att säkerställa hur sänkningen verkligen gick till. Intressant få ta del om hus svenska och finska myndigheterna ställer sig. Fortsätta att mörka eller bidra till att skingra gåtan?

26 år är en lång tid, men i det här fallet oerhört kort. Vreden för den svajande statsministern tränger åter fram. Skulle direkt ha gett honom Foten.

Lång dag. Många redovisningar. Givetvis olika klass på framträdandena. Men utgår från att alla gjorde så got de kan. Vissa genomarbetade dokument och kunde politiskt svara på framförda frågor. Andra svajade och bad direkt om tjänstemannastödet. Några pratade om vekligheten och hur förändring går till. Andra hade mer drömmar framför sig och insåg inte verklighetens tydliga ansikte. Kompetens är stundom i konflikt till spelad kompetens. Betyget dock till dagen; Mycket värdefull.

Funderade en hel del. Svara på ett anonymt påhopp eller ställa sig över det? Tecknade ned några rader och så får vi väl se om tidningen tar in svaret eller driver en egen agenda? Inget upprörande i påhoppet. Vi lever ju i en demokrati. Där borde vem som helst få stå för vad som helst – i stort sett. Men att vara så feg att man måste gömma sig bakom psedonym! Tycker enbart synd om.

Kvällens möte med Ilses lillasyster – magiskt!