Lärande möte

 

Att lära, det handlar också om nyfikenhet. Ibland kan det vara ämnen vi kan känna att vi kan, har tydliga åsikter om och kring. Men varje möte ger nya inlägg, nya funderingar. Allt det där som sammantaget är just livspusslet. Vägen till den samhällsbild vi vill vara med och skapa. Att sakna vad vi vill uppnå kan näppeligen göra slutsatser seriösa att ta till sig.

Dagens möte handlade om vindkraft. Men där kommer också fram en hel del ifrågasättanden. Förstår att nej sidan till vindkraft inte är en solid massa utan det som förenar dem är mer eller mindre enbart nej. Skälen bakom är så himla olika.

Hållbarhet måste alltid stå i fokus. Samtidigt som alla insatser, ambitioner med stor säkerhet också tar resurser. Inget vi gör är det troligt är gott för samhället satsa på. Kanske gör det mindre skada än annat.

Samhällsbyggande som håller över tid är att alltid arbeta inkluderande. Bjuda in till samtalet långt innan beslut är taget. Att inte göra det är att göda motståndsgrupper. Att vi aldrig lär oss!!

Samtidigt andra inspel. Där två olika världar kolliderade något. Min egen där möjligen en marknadsorienterad hjärna fått övertaget. Där svensk export är nödvändigt för att trygga vårt välfärdsbygge. Med det andra synsättet att det är inte så viktigt, inte så överordnat med arbeten – arbetstillfällen – tillväxt. Svårt för mig att greppa – men väl värt reflektera över. När det helt självklara inte är så självklart för andra. Och när andra är tvärt emot dumskallar.

Fascinerande samtal. I alla fall för mig själv. Det som är så himla viktigt. Att ha bilden klar för sig, vad vi vill bygga. Om den inte finns så är det väl närmast turen som bär oss framåt om/när beslut är mer eller mindre isolerade delar. Reflektion som nu kommer bära i alla fall mig själv framledes.       

Men så hade jag ju också uppdrag. Dagliga vattningen, dagliga tillsynen av fyra katter. Klart jag åkte iväg och gjorde det även idag. Ingen belastning. Om man kan bidra till andra så är det alltid mödan värt. Lugnt, fridfullt och ger plats för eftertanke. Men så heter det ju också Adolfsro.

Lugnet följde med mig hemåt. Inte så mycket gjort. Fast leva är det viktiga. Fast jag missat hela dagens sändning från OS öppningen. Invigning inför tomma läktare, men med alla dessa miljoner world wide framför sina TV apparater. Lyssnade in lite på nyhetssändning och förstår at mycket gick i teknikens tecken. Men så är det ju med Japan. Mycket stark ledning i även teknik i omsorgen. Att våga är att lära, att lära är att bidra till folkhälsan. Här finns ju så oerhört mycket mera att göra. När närområdet inte ens har skenor i taket till hjälp lyfta de som behöver den assistansen. När s k japanska toaletter och duschar tillhör framtiden och inte det naturliga i dagens omsorg! När tillgänglighet inte omfamnar allt som är möjligt – och ibland varit omöjligt.

Kvällspromenad ned till Tommy & Ingrid. En liten whisky är knappast beroendeframkallande men kan fylla sin plats en fredagsafton. Och så bilderna, de med Niklas i huvudrollen. Tittade jag ytterst gärna på.