Saker hända

20200202. Inte det bästa datumet för mig själv. Men så passerades det ju också under gårdagen. Och en del som inte alls får komma tillbaka.

Gick bra med långpromenaden, lika bra med att tvätta bilen. Men strax efter lunch så blev det för avstressat. På något sätt. Liksom försvann rejält. Inte svimmade av men kunde inte svara på de frågor som ställdes. Kein anung.

Uppenbart stod jag upp och tittade liksom rakt igenom. Och inga vettiga svar. Ingen aning vad jag gjort under dagen, eller dagen dessförinnan.

Och så kom de – ambulanspersonalen. Tog sina prover och försökte övertala mig att ta plats i ambulansen. Nekade gång efter gång. Innan jag lät mig övertalas. Trots att jag frågade många gånger varför jag skulle med in på akuten. Och då bli som förra gången. En tröstlös lång vänta. Utan att någon verkade bry sig över huvud taget.  En lång tröstlös väntan som fanns med där någonstans i hjärnan.

Med in och snabbt uppkopplad. Inbillar mig att det var efter en insats av Hans Olsson. Fjättrades vid en apparat. Och så sattes in infart i armvecket. En del prover togs på mig som aldrig varit förtjust i några nålar. Eller förtjust i att vara ett objekt i hälso- sjukvården.

Ett annat problem. Borde ha varit snabbt på toaletten redan innan vi åkte hemifrån. Men av det blev det intet så fick också gå en match i att knipa. Eller mer av kniiiiiipa.

Kom väl i vid pass 14.30. Proven skulle komma klockan 19.00 cirka då jag för första gången skulle få träffa en läkare. Men istället 19.20 nytt prov togs som det skulle jämföras med. Och sedan vänta på det svaret – också. Någon gång betydligt senare kom då – en läkare.

Underläkare med stockholmsdialekt. Som också upplyste mig om det hopplösa att jobba som läkare i just Stockholm. Där krisen uppenbart lyser rött, helt rött. Men lite lycka för oss som också behöver läkare och enklare kan rekrytera från det misskötta geografiska området.

Hon gick igenom proverna. Ärligt och öppet. Och hittade ingen förklaring – hon heller. Men tydligt att min ordinarie läkare redan hade tagit initiativet för en 24 timmars mätning på blodtrycket. Kanske, kanske det är vad som sjunker så hastigt och mindre lustigt.

Ringde runt lite grann under kvällen på akuten. Kändes som något telefonnummer var viktigare än det andra. Samtidigt också uppenbart att jag valt fel kväll för att bli dålig. Stödjande och empatiska samtalen nådde inte riktigt fram. Annat före i siktet. Fast även det lärorikt. Att minnas och förstå hur, vad jag har förtroende – och möjlighet nå fram.

Så småningom utskriven. Hemkomst på i närhet av midnatt. Fixade med en del inför måndagen. Säkert hade  jag fått tillåtelse stanna hemma, vila upp sig heter det väl. Men känner mig ju utvald så det måste handla om något annat. Ingen berörde något om det som hänt. Så det var kanske inte så märkligt i alla fall. För vissa – vardagshändelser. Kanske.

Hann med kort möte med mamma. Liksom för att förvissa henne om att jag faktiskt lever. Nu när jag inte hann in söndag eftermiddag.

Kvällspromenad. Kanske nyttigt? Borde i varje fall inte skapa större problem. Fungerar morgonens kväll, så kan det ju då vankas Tabata.   

Rundade av med några reprisprogram. Av osäkra anledningar. Och något tidigare natti, natti än vanligtvis. Kanske skämma bort kroppen med flera sovminutrar, än brukligt.