Mondo

Gäller träffa rätt. Tror jag gjorde det på pricken detta veckoslut. För förkylningen var riktigt kraftig. Slog till så där obarmhärtigt. Trötthet, hals, snorig. Allt på samma gång. Då var det inget annat göra än slå halt. Så passande att det vankades ett veckoslut utan så mycket måsten. Och nyttjade tiden till att göra så litet som möjligt.  

En strålande fin februari söndag. Solen stod där högt på himlen. Samtidigt som något saknas. En svensk vinter borde väl bjuda på någon form av vinterskrud. Men det där med snö har ju helt lyst med avsaknad för. Minnet kanske inte är helt långt, men tror aldrig jag upplevt något likartat. Och snö hädanefter – vill vi absolut inte ha. Nu är det ju för sent när februari månad snart är tillända.

Vanligt söndagar. Vintersöndag. Med massor av vinteridrott. I form av skidor på fötterna i olika former. Och norskt, norskt. Ibland avbrutit av än mer norskt. Borde vara möjligt utan någon form av astma medicin. Det är väl enda mindre goda. Att de här sporterna ger dem så stora astma problem.

Men luvan av för många från andra sidan kölen. Johaug känns nästan helt omänsklig. Inte mycket göra när hon också är startande. I år till och med tagit hem en sprint. Men ett helt koppel hungriga norskor jag en bit bakom. Ibland instoppad en svenska också. Som kan heta Ebba eller Lina. Någon annan göre sig icke besvär.

Skidskytte. Omkastningarnas idrott. Och helt perfekt för TV soffan. Och än mer perfekt när Hanna Öberg äntligen kunde knipa en medalj. En bronsvariant. Sköt liksom bort sig men kom ändå igen. Och fixade sin tredje plats genom att spurta ned en konkurrent. Det som ju skapar en hjälte. Och senaste tävlingens fiasko var mest utsuddat. Fast hade ju kunnat bli guldhjälten idag – som då.

Förmiddagsmötet hos mamma. Pigg. Säkert också kunnat följa med ut. Men samtidigt så fanns det vind som kom och gick. Ganska kraftigt. Något som hon aldrig tyckt om. Men ändå fick hon också se väderleken le mot sig – trots att det blott var genom fönstret.

Lite utflykt fick jag mig till del. Tillsammans med Ilse som nu inte alls är så förtjust i vagn längre. Handlar mer om att klara det själv, gå själv. Upptäcka världen av egen energi, egen upptäckarglädje. Visade henne den där videofilmsnutten på andra, mindre tjejen. Och Ilse skiner upp och ser det med glädje direkt; Leonie. Känns som äkta kärlek mellan de två tjejerna.

Samlade ihop antal frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Paketerar dem på olika sätt till olika mottagare. Olika ämnen – olika frågor. Säkert finns många, många flera som jag också skulle vilja ha svaren på. Betydligt mycket enklare att komma framåt om förutsättningarna skulle kunna verifieras. Tydliga mål, tydlig riktning, tydligt ansvar. Så det inte riskerar bli en form av sandlåda. Roligt det också men blir så småningom barnsligt. Och som alltid fordras det ledarskap. En fråga som partiledaren i (L) utmanar annat parti inom för tillfället.

Framtidsfrågor. Vision givetvis men med tydliga målsättningar. Imponerad att det finns personer som avsätter av sin fritid för att lägga upp ambitionerna för/kring framtiden. Handlar om omsorg, trafik, skola. Just idag Framtidens skola. Finns inget facit men samtidigt så måste en bild få framträda som kan ifrågasättas, diskuteras, processas.  

Hamnade framför direktsänd tävling för världseliten i stavhopp. Med  huvudrollen, kille född 1999. Mondo Duplatis med svenskt medborgarskap. Speciell gala i Frankrike just för stavhopp. Och höjden upp på 6,19 meter. Aldrig varit där förut. Men så extremt nära!