Känns ju än mer när det
onda appliceras på kändis. Som morgonen nyhet att nu har en ung ambitiös
idrottsman drabbats. Hårt. Hårt är det onekligen att drabbas av skelett cancer.
Den sjukdom som slår till så hårt, så olika men också urskiljnings löst. Ung kille
med ambitiös NHL satsning så plötsligt få detta smärtsamma besked. Den
ljusnande framtid blir plötsligt så osäkert svart. Dörrar som stängs när hoppet
förvann. Men aldrig, aldrig ge upp. Där kan mycket väl strömma in ljus i
mörkret. Kärlek, tro och vilja kan alltid försätta berg.
Samma tema. Välförtjänt.
Ung tjej i Sandviken korades till den främste i vår kommun igår. Ho som
övervann sin dödsdom. Kom så plötsligt och förde henne bortom livet. Men kunde
kämpa sig tillbaka och nu ledande inom Bissen Brainwalk. Ibland går det vinna över
det hopplösa, ibland inte. Budskapet är klart – ge aldrig upp. Och även om det
avslutas med en förlust så är kampen värd att ta fatt i. Livet är att vilja,
att leva, varje dag.
Så länge man inte gör våld
på vår nästa så finns det alla möjligheter ta ut svängarna. Vissa närmar sig
julen med frossande julbord på dagsprogrammet. Vissa inte nöjda med ett enda
frossande bord, utan vandrar vidare till två. Utifrån att bara man får i sig
mycket så spelar det ingen roll om det också bibringas ont i uppspänd buk. Och
andra laddar vidare som om nalkande helg har en tävling i att vara frossande. Ofta
är det bra och välgörande att stanna upp, reflektera. Vad som är viktigast.
Kanske det också skulle kunna bidra till att vår värld blev lite bättre. Om
många bidrar med sina egna strån så kunde mycket bli än bättre. Men så finns ju
ordet om. Och om;et finns ju där, varje dag.
Många tankar som fanns med
mig under dagen. Hur det nu fungerar för mamma på sjukhuset. Om det där hade
gått tillbaka, kanske till och med upplösts. Och hur stödet för henne ser ut.
Hade allt stoppats om hon hade fått på sig de där stödstrumporna? Var det
alltså helt onödigt? Och om man drabbas i så hög ålder, skickas man då iväg
helt själv? Väntade, väntade innan jag fick klart för att åka in sen
eftermiddag. Skönt att få träffas, bilda mig den egna uppfattningen. Prata,
försöka uppmuntra, nå fram. Och hoppas at den röntgen som skulle ha tagits idag
väl tas i morgon. Med än större förhoppning att hon då får återvända hem. Vet
ju att hoppet kan försätta berg. Och att allt nu handlar om att låta det ske.
Opp-å-hoppa-morgon. Kunde
ju stått över men Marie hade ju säkert förberett ett program. Och
närhetsprincipen gäller ju. Så bara pallra sig iväg till Strandbaden.
Lördagsmorgonens tabata pass genomfört. Och kanske, kanske det också gav något
positivt. Låt mig hoppas det.
Upp och trampa i skogen.
Carl-Henrik/Elin skulle ju ha en innegran. Blev ett trampande i den genomblöta
terrängen. Undrar hur mycket vatten som hällts ned de senaste veckorna? Marken
har inte haft någon möjlighet alls fånga upp alla dessa droppar.
Fick också se alla de där
tomtarna som Erik med släkt fått placerad över en hel kilometer. För att visa
vägen till tomtens stuga är det togs emot med glögg och gröt. Och dessutom
presenter till de små? Eriks Tomtesmyg har blivit en mäktig tradition som i år
också fångade Ilses stora uppmärksamhet. Trots det gråa vädret och den totala bristen
på den vita varan. Nästa år kanske Zoe ansluter också. Liksom att lilla Leonie
då är ett helt år äldre! Let it be Christmas. Stjärna ur fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar