Vintersnö och vänskap

 

Knackeliknack på dörren. Sent ikväll. Öppnade och där stod han – ett blombud. Fantastiskt fint blomsterarrangemang. Uppskattar och gladdes åt. Men också sentimentala känslor. Om det var ett definitivt avsked – eller kanske en förhoppning om fördjupat samarbete i annan form. Egentligen har det aldrig varit roligare och mer entusiasmerande än nu. Samtidigt ska ju et avslut inte vara något som förknippas med tristess och meningslöshet. Många fantastiska år och mängder av intressanta och meningsfulla möten. Så många så det skulle vara väldigt svårt fånga upp dem och få in dem i någon form av bok.

Tankarna vandrar givetvis iväg. Så många bekanta ansikten och förtroenden. En oerhört stark kedja av människor som berör. Nätverk som inte går av för hackor.

Och så blomsterarrangemanget; tre nära personer som på olika sätt gett mig sina mosaikbitar som det handlat om att foga samman. Avsändare; Peter & Kerstin & Per-Ola.

På annat sätt igår. Den personliga boken. Och julkortet; ”Tack för allt du bidragit med för alla dina medmänniskor”. Krisgruppen. Kändes så väldigt gott. Rakt in i hjärtat. Tror det gäller alla – att vara önskvärd. Vara en tillgång. Känslor är oerhört viktiga, rent av bränslet i livets resa. Men givetvis handlar det om att ge tillbaka. Som i vilken idrotts grupp som helst. – få men också att ge av gemenskap, glädje, tid och mening. Att bygga laget.

Plockar med papper. Kastar. Men vissa papper blir kvar. Läser in kurage från fyra personer. Som officiellt klargör sin hållning, sin mänsklighet, när gruppen – eller gruppledaren – istället avfärdar, uttalar sig på anmärkningsvärt sätt. En organisation men milsvida skillnad på äkta mänsklighet. Lite av ”traditionellt Lucia firande a la Bollnäs folkhögskola”. Att vara eller inte vara. Det är alltid frågan.

Tidig morgon, tittade ut och såg nattens gåva. Vit vacker snö över nejden. När solen också vandrade upp på himlen så blev julkortet utomhus vintrigt vackert. Att jag själv fick ikläda mig snöskottare gjorde mindre. Trots att snöplogen efter hela tomten låg där tung och ihop pressad. Tog sin tid, men resultatet mycket tillfredsställande.

Härligt besök. De tu från Kalmartrakten. Alltid en ynnest ha dem på besök. Öppna och trevliga. Fyllda med mening. Stort som smått. Ser tydligt hur ett samhälle formligen krackelerar när det finns en regering som inte klarar av att vara den vuxne i rummet.    

Känslosamt. Följa med Annika upp på kyrkogården. För att tända ljus för dem som inte finns längre, men ändå definitivt finns där ständigt. Är väl det som är styrkan i tron.

Provade fixa till snön i Hyttmarken. Gick bra – men när det var dags för fägår´n så slutade själva spruten fungera. Provade, provade igen. Men blev att köra in snöslungan och vänta på morgondagen och de ljusa timmarna. Ringde doktor Emil dock som inte kunde ge mig någon mirakelmedicin över mobilen.

Uppesittarkväll. Ingen bil, ingen färgfemma. Men satsat 200 kronor och skörade 500 får väl anses som att kvällen ekonomiskt gick ihop. I alla fall. I morgon dopparedagen.