Fem raka

 

En gång är ingen gång. Men när det blott fortsätter. Verkar inte finnas något stopp på läckaget. Kan ju inte blott vara ständig otur. I så fall väntar nu ständig tur. Och det är ju definitivt ingen lek, utan blodigt allvar. Hela organisationens framtid och ekonomi står på spel. Går inte längre åka rutschkana rakt nedför. Var tufft i fjol. Men då var räddningen definitivt en storspelande målvakt. Numera hemskickad över Östersjön. Med enkel biljett. Svårt stava till hur den här säsongens räddning skulle se ut. Ens i den vildaste fantasin.

Mycket är vackert. Dräkternas renhet. Publikstödet. Inramningen. Det sociala arbetet. Ambitionerna kring och om jämställdhet. Men blott allt detta ger ju inte poängskörden. Inte på herrsidan i varje fall. Legendariska Brynäs Hockey är verkligen på dekis nu, verkligen illa ute. Hjärt- och lungräddning – kommer inte räcka till. De enkla misstagen sänker självförtroendet under fotknölarna.

Orkar knappt bli deppad längre. Realist eller bara blunda och förstå att det egna nätet kommer behöva vittjas allt för många gånger.

Parallellt rullar bollarna vidare. Nu framme vid finalspelet. Först på banan Nederländerna som tågar vidare i turneringen. Kvartsfinalspelet väntar på de oranga.

Tecknat ned alla matcher. Så visst kommer jag följa – men definitivt inte alla. Hade varit mycket härligare om de valt annat spel land och även om Sverige hade tagit hjälp av Joe Labero och trollat sig vidare som deltagande lag. Men det trolleritricket verkar vara allt för avancerat.

J-la hosta. Biter sig fast. Sitter så himla djupt. Ingen träning dag efter dag. Och hosta utan att få upp något? Kan det vara lunginflammation? Covid 19 efter alla de här sprutorna? Får väl fixa till testning – igen. Lika i morgon och Börje konsulteras.

Planerna på resa till Åkersberga heller inte effektuerad. Har ju inte blivit något skarpt läge ännu. Men varje dag är ju en dag med nya möjligheter. Hoppas givetvis han ska komma snart. Att blott vänta, vänta och sedan vänta kan knappast vara angenämaste situationen för mamman heller.

Trampat in i december. Slutet syns så tydligt. En livsstil som går mot sitt slut. Och uppenbart utan avtryck. Kör bilen själv, kan allt, formerar teamet och vägen framåt med tydligt uppstakade koner. Som ska rundas. För att få positiv media som stödskribenter. Tåget går vidare och jag står där och vinkar lycka till på stationen.

Kanske kanske någon annan privatperson, organisation – som ser att de behöver ett handtag? Känner mig öppen för så mycket. Meningen kan knappast vara sätta sig i en gungstol eller i en sittsoffa. Får väl diskutera framtidsfrågorna lite djupare inför någon uppsatt spegel. Fram tills den kanske krackelerar.