Sorgens dag

Det finns svarta dagar – och så finns det kolmörkt svarta dagar. Så det väl är med livet. Att vara så oerhört fäst vid et djur som med Tore. En katt från Yttertorp som vi fick från Anna-Helen (och Håkan) en gång. En personlighet som det knappast finns make till. Rådde helt om omgivningen. Ägde vardag som fest. Så tacksam för alt han gav. Och nu direkt – borta. Klarade inte kollissionen med en bil. Nu återstår att ge honom den där sista vilan. På ett helt speciellt ställe. Där han får sin rogivande plats. Men känns ändå tungt – och svart. Varför. Och varför var du nedanför kyrkan på väg 272. Inte där du hör hemma, inte där vi sett dig någonsin. 

”Bara en katt” finns inte. Tore var en helt speciell person. Fylld av livet, fylld av upptåg, fylld av glädje, värme och gemenskap. Går aldrig ersätta. Ingen Tore 2, men ändå måste någon till för att på något sätt ta emot värmen.

Vi är många som omkring i ett töcken idag och undrat var han är. Sett honom lite överallt. Men förstår det är svårt då jag till och med begravde honom under förmiddagen. Tore Evert Ohlsson vilar nu ut i sin egen grav bredvid Findus Sotis Ohlsson. Där intill Kyndelsbäcken. Tacksam för så mycket. Gett oss dryga sex år av sitt nyfikna och vänliga liv. Väntade alltid in mig när jag kom hem. Även vid promenader, följde med en kort vägsträcka för at sedan lägga sig ned och vänta in at jag/vi kom och visade oss.

Vilket enormt övertag han hade. Som när han sträckte ut sig i min säng och inte ville dela med sig av utrymmet. Då var det bara att pysa iväg själv och leta upp någon annan säng. Den som ville göra mig något riktigt illa förstod säkert att just Tore var min kanske mest ömma punkt. Fick enormt mycket värme och kärlek – men gav än mer åter. Ständigt. Nu är Katta också orolig, hon väntar på den där luktpussen som de alltid gav varandra.

Blivit mycket i sommar. Mammas stroke, min omkullcykling och intryckta framtänder, drog sönder framsidan på vänster lår, i lördags påkörd på parkeringen vid Stadshuset – smitning. Men det här var starkast. Hade jag fått välja skulle jag hellre slagit ur mig allt av tandgarnityr.  

Tacksam också för den person som tog bort Tore från olyckplatsen på vägen och bar upp honom bakom en tall, helt nära kyrkmuren. Tacksam att han inte blev överkörd mer än en gång. Blodig i nosen och på tassarna. Men i övrigt låg han där långsträckt och liksom väntade på att bli upp plockad och med kärlek förd till sin sista vila. Något blöt fick han med sig en handduk. Möjligen löjligt at ha sådana här starka känslor för en katt. Men han var en mycket när och kär familjemedlem. Oskiljaktig. Tacksam också att jag inte vet vem som körde på honom. Även om det var en omöjlig situation klara av, så vill jag ändå inte veta vem som satt bakom ratten. Själv tacksam för att jag aldrig kört ihjäl vare sig människa eller djur. Nära ett rådjur en gång. Men med hjärtat i halsgropen så avlöpte det väl.

Sorg och saknad är så himla starkt. Nu när närmaste kompisen dragit bort känns allt så tungt. Jag trodde änglarna fanns, bara, bara i himmelen. Hur jag ska komma över det här – troligen aldrig.