Dessa känslor

 

När, var, hur. Spelar egentligen ingen roll. Berörs så oerhört nära. Tankarna har så många gånger vandrat runt, runt för att sedan vandra runt. Hur det hade kunnat varit om… Men nu blev det ju inte riktigt så, räddades med ett nödrop. Tillfället eller ödet på rätt sida – den gången också. Blev ju trettoioen resor. Och ständigt med just den båten. Då som nu – samma namn m/s Estonia. Eller som den kallades i Estland, Livlinan.

Bokat, klart, just på den här avgången. Och så ödet på min sida. Möttes i tullen och fick handlingarna stämplade, blev inte ens tullad, biträde av alla lastbilschaufförer för att hinna först av, biträde av så många i Rakvere för lossning, Lennart som trots första gången i Estland avstod hotellet och accepterade chansningen att åka direkt åter till Tallinn för at försöka fånga någon återlämnad återresa biljett. Möttes av fullbokad båt men så strax innan avgång. Så knackades det på lastbilshytten och därmed fick jag den då enda tomma platsen!

Och så hem dygnet före trots biljetten på ödesturen! Kändes att så pass många bekanta försvann i djupet. Kändes också att ha klarat sig med en hårsmån. Kändes så djupt då – och känns likadant nu.

Kollade in filmen om Estonia katastrofen på TV 5 och känslorna var påslagna hela tiden. Förstod då, förstod sedan, förstår nu – också. Någonting har dolts. 82 meters djup kan inte vara ett omöjligt djup leta efter orsak och plocka upp kroppar från. Men svenska regeringen avstod efter att först lovat! Trodde inte att vår egen statsminister då skulle byta fot så fort och gå till historien som en mycket ifrågasatt person. Foten him self.

Kanske, kanske jag själv är alltför känslig. Har visat sig många gånger i andra sammanhang. Berörs av andras berättelser, andras situationer. Och förstår därmed inte att andra inte rörs i ryggen. Ändå tacksam att ha dessa känslor. Det som skiljer en person från en maskin.

Klart annat händer ändå. Dagens annons om en stundande begravning får också känsloläget att stegras. Någon, några får den för sin kännedom. Fick en återkoppling, givetvis från Maria som anser att det är i högsta grad angeläget bevittna begravningen och minnesstunden. De andra kontakterna inte påkopplade. Och saknar möjligheten direktkopplingen till hjärtat. Eller har kanske haft hjärtat som ett viktigt organ – förut. Den som leta skola finna, men då måste det också finnas en vilja att leta efter sitt hjärta och vara beredd hitta det också. We´ll see.

Hann med förmiddagsklippningen av gräsmattan. Men med starka känslor, gjorde ont, i bröstet. Klart jag letade reda på Börjes mail adress direkt efteråt. Om det nu är tillfälliga ondheter som kommit de två, tre sista veckorna eller om det är något oroa sig över. Kommer nog någon form av återkoppling. Längre fram.

Lyssnade noga. Tog del av en levnadsberättelse. Hur saker och ting utvecklat sig och hur liten en människa kan vara. Livet är, det levs, och kan snabbt ta slut. Alla måste få leva sina liv efter möjligheter och inte begränsas i onödan.

Liten utflykt till Hyttmarken. I alla fall materialet på plats. Att jag inte hann med och gjuta så mycket handlade nog mest om egen lathet men också om mycket telefon pratande. Ibland och så viktigt. Nu finns det ju mer att göra. Får ta det som något positivt. Kanske i morgon?

En del jobb har utförts, tackar Kenneth för det. Mer finns att göra. Mycket, mycket mera. Men finns en begränsning. Speciellt när vi är tre med kanske lite olika åsikter. Fick i varje fall iväg en kärra till Återvinningen. Var nu saker och ting tar vägen härefter? Kanske till en ny brasa i Gävle med Räddningstjänstinsatser.

Post. Idag ett mycket glädjande vykort. Tackar och bugar. Fyra bilder från Mats & Hillevi och därmed från deras honey resa med Hurtigrutten. Säkert ett speciellt minne för livet hos de tu. Känslor som består. Kommer givetvis begära en personlig betraktelse. Lördagafton skulle låta mycket bra.