Tider för att prova sig fram. På olika sätt – till och med innovativa. Som en president i det stora landet – till ytan. USAs egen Trump. Rekommenderar klorin för invärtes bruk. Borde hälla i sig själv, eller är det därför det ena mer konstiga än det andra strömmar ut helt ocensurerat? Människans obestridliga ondska personifierad i tupé.
Hade själv en natt med många olika tankar. Som kom och gick – men hela tiden återkom. Kring hur det går biträda när känslorna är maximalt stora. Men också om det fanns något som jag själv skulle ha kunnat göra bättre. Om jag bara kunde – så skulle jag verkligen vilja bidra i att göra skillnad.
Kylig morgon. Tittade ut och kunde se spåren av snö. Inte mycket men på vissa delar av terrängen var det verkligen vitt. April månad kan ofta spela fula spratt. Så varför inte i år igen. Och sista april är det ju några dagar till. Då kommer hjärnbarken mycket väl ihåg vilka kylia sista april som klistrar sig fast i minnets arkiv.
Enormt arbete som några personer gjort. Lyfte fram konceptet Data Computer Academy. Flera som bidragit men tre namn som gör den stora skillnaden. Fantastisk föredragning som gav så enorma möjligheter. Ändå – några ifrågasättande. De som aldrig kan bidra till utveckling. De som formligen är rädda för sin egen skugga.
Fanns några andra ärenden som också berörde. Men kanske inget ytterligare i närheten till World Class. Bra – bättre – bäst. Har alla möjligheter bli det allra bästa.
Slapp kväll. Sjönk ned framför TVn. Avslappnad och egentligen lugnt. Började må illa. Fick berättat också kallsvettning. Bad om ett glas kallt vatten. Fick dricka och sakta, sakta återgick minnet mot vardagen och att allt hamnade rätt. Igen. Tog tid. Inte rädd men enormt otäckt, underligt. Som att hastigt åka hiss ned till det okända. Ingen som helst lustkänsla. Snarare orolig eller än mer ledsen.
Diskuterar med mig själv. Vad är det som händer. Hur ser diagnosen ut. Söker, letar men hittar ingenting. Också ett stort letande för att hitta kvällen i Björksätra kyrka. Får gå att sova på saken och hoppas att någon, någon gång ka hitta rät diagnos.
Har alltid försökt orientera utifrån starkt minne. Goda relationer. Och att hälsan alltid ska stå mig bi. Nu börjar oron gripa tag, när det inte längre alltid går att orientera efter det helt självklara. Överlåter iakttagelserna till Anna-Greta. Upplever att hon också delar på oron. Vad som händer eller inte alls händer. Svårt tro att medicinen heter gå och lägg dig. Men kan inte övertrumfa i att något bättre står till buds.
Borsta tänderna och se morgondagen an – med tillförsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar