Intet måsten

Uppehåll. Något man kan ha, av olika anledningar. När saker och tig blir måsten så brukar det aldrig bli så där helt bra. Inget skrivet på bloggen på några veckor. Knappast för att jag saknar saker och ting att uttrycka. Men ny situation.

Dryga fyra veckor sedan. Ont i ena höften. Värk. Artros? Men sedan börjar det vandra vidare, ljumskar, andra höften, skulderpartiet. Fram och åter. Ingen nattsömn i helhet. Värktabletter i olika former, till och med receptbelagda saker och ting. Jag som är så himla respektfylld mot alla former av läkemedel. Provtagningar. Vad kan det verkligen vara? Just för tillfället fastnat för PMR. Med andra ord reumatism i muskulaturen.  Sedan i torsdags insatt cortison som förhoppningsvis ska dra ut det inflammerade. Ibland rent outhärdligt. Hoppas och tror at läkare Erik har rätt och att det här går att fixa till över tid. Hyfsad dag igår men idag, helt vansinnigt ont, i alla fall förmiddagen. Kanske någon annan skulle ha fixat gräsklippningen. Från gårdagen.

Ingen mat på två veckor. Och nu inte längre vätska. Känner så oerhört – starkt. Samtidigt måste jag inse att mamma haft ett långt och händelserikt liv. Alltid funnits där för så många, och inte minst för mig själv. Alla blir inte långt över 98 år. Nu är det svårt ta in att det som varit inte längre går att återskapa. Men minnena kommer ingen någonsin klara av att sudda ut. Allt det här känns och berör mig så stort. Glad för de besök som Per-Ewert bidragit med och till, liksom Carl-Henrik. Och i morgon kanske Nils-Olov också hinner komma upp. Vet att mamma haft relationer med dem och naturligtvis ska det vara besök som de gör som de också vill göra! Vi andra är där, till och från, sitter, pratar, funderar, ger uttryck för. Försöker med vätskan, salva på händer som ansikte. Lyssnar till andhämtning. Lugn andning. Och med stor förhoppning – ingen smärta.

Idag Ilse på besök. Plockade bär, främst hallon. Så livfull liten tjej. Fylld av liv och leverne. Och så kommer den lite mindre varianten, Leonie. Under veckan, kanske i morgon. Två unga tjejer med hela livet framför sig. Som också verkar trivas så himla bra tillsammans. Skänker glädje och mening med allt.

Mycket sker, mycket reflektera kring. Men lugn inledning så får vi se om det kommer nya blogg inlägg. Händer ju så oerhört mycket varje dag.

Fast idag inga negativa inspel längre mot person som arbetar hundra procentigt ideellt och satsar allt på att hjälpa sina bröder som fastnat i krigets Syrien. Själv väldigt glad ha dylik person som en nära vän. Och dessutom ha den bakgrund som verkar ointressant för suktande skriverier.

Medicin in och sängläge. Först efter en halvtimme kommer jag ana hur natten kommer bli. Eller hur småtimmarna kommer te sig. Har säkert inte ännu kommit igenom  prövningarnas tidevarv. Men vi är på väg, vi tar varandras händer, vi har ett mål där drömmarna tar slut.

Sov gott