I huvét på.....

 

Långt blev det, mycket långt t o m. Kvällssamtalet och närmast nattsamtalet om framtiden. Om fortsättningen kring marknadsekonomi. Om hur vi försörjer oss. Samtidigt – samma källa – för stor arbetslöshet. Och ändå – för många människor som inte är anställningsbara, behovet av människor till privat som det offentliga. Samtal om hur natur resurser förbrukas. Om att kliva av ekorrhjulet och ha en annan målsättning med livet.

Vem ska betala välfärden. Pensioner, sjuklöner, hälso- sjukvård, omsorg, skolor. Skolplikt som kostar pengar. Jag sögs formligen med på den resa som jag mycket oförhappandes drogs in i. Men min världsbild var och är givetvis helt annorlunda. Ändå skapar samtal energi. Även om det inte syns som två hål i väggen.

Intressant, men också hisnande – att våga delta i och kommunicera om såväl det vi vet idag. Som det vi inte känner till. Svårt för de flesta att tänka sig förändring som också betyder förändring för mig själv. Privat och i vardagen. Vet at saker och ting kommer. Borde veta att vi måste stoppa den klimatutveckling som är negativ och gör leverne på jorden omöjligt. Vet – men slå vakt om min egen miljö. Att det ska vara exakt som det varit. Även säga nej till hållbar energi tillverkning då min egen utsikt kan komma förändras.

Omöjligt när vi målar medstora penslar at delta seriöst i framtidsdiskussionerna och neka till egen förändring. Vare sig det är eget leverne eller se något etableras som aldrig varit där förut. Öppenhet, framtid, förändringsbenägenhet. Och mot det egen rädsla för allt som kan, och kommer ske. Inskränkthet i kvadrat.

Mot allt det här om enklare standard, färre befolkning – som en idealisk framtid. Så gladdes jag åt utveckling, bostadsbyggande, företagsetableringar, företagsutveckling, flera in i arbete. Det jag har sett som målsättning bidra till. Och idag var ju en glädjens dag för egen del. När jag konstatera vilka stora etableringsintressen som faktiskt finns där strax bortom hörnet. Det som för de flesta fortfarande ger framtidstro.

Skattekraft. Möjligheter satsa. Göra nödvändiga investeringar, nödvändiga anställningar. Där just vi befinner oss idag. Och smider vi inte medans järnet är varmt så går det ju inte smida när stålet kallnat. Att vara eller inte vara, är fortfarande den stora frågan.

Kom också in i frågor kring avstånd. När någon snörjer in sig i att det är för långt bort. Och samtidigt i nästa andetag målar in bilden av at avstånden dit inte alls är så långa. Att bevisa en sak och nyttja motstridiga motiveringar. Känns närmast jobbigt.

Lyfta fram angelägna frågeställningar. Saker och ting att besluta kring, utveckla. Dialogen är så avgörande. Men kanske inte alls tas så ofta. Enklast i så fall låtas ta den med de som i allt håller med. Enklast så men kanske inte helt givande. Också svårt lyfta upp och öppet diskutera samhällsfrågor om motparten är helt låst och i alla alltid vet sanningen. Blir så lätt en monolog utan nyanser och möjlighet lyssna på varandra. Att inte ens vilja förstå. När det istället utmynnar i debatter som utgår från att slå varandra sönder och samman.    

Mycket sagt och ännu mera osagt. Också en del i att vakna nyfiken på morgondagen och vad den har i sitt sköte. Att ha den starka drivkraften kvar.