lördag 5 mars 2022

Ryska löften, värda nada

 

Känslor. Känslor det inte bara går koppla bort. Berörd. Samtidigt också tacksam att få äran bära på dylika. Följer de berättelser som strömmar ut från Putins våldtäkter. Berättelserna och bilderna blir allt mer avskyvärda.

Massor med märkligheter sprids ut över Facebook. Att kriget inte är ryssarnas fel – utan USAs. Att det är ett övergrepp plocka av oligarkerna deras yachtar. Snedseglare har det alltid funnits, men så kvalificerade snedseglare! Står där med namn och bilder på sig själva. Och avslöjar så tydligt vilka gapande luckor som finns där i visa personers så kallade hjärnkontor.

Läser in historieberättelsen från den australienske forskaren. Vilken stark historia som finns bakom landet Ukraina. En storhetstid med många år. Och det som det fria landet, fjärran från ryskt inflytande. Kievs storhet långt innan Moskva var annat än en liten by. Något helt annat än vad Kamrat Putin försöker berätta. Den högst patetiske lille fjanten.

Idag eldupphör i några städer. Några timmar för att ge fri lejd till flykt. Men även det skiter ryssarna i. Skjuter för att fortsätta döda helt öppet civila personer. Så uselt, så lågt, så fruktansvärt att det saknas ord för uselhet. Fängslade ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj smyger ut åsikter att Putin drar skam över Ryssland. Så sant.

Ukrainas president vädjar till Nato om luftskydd. Skulle bli svårt, givetvis. Men inget överväga över huvud taget. Biden säger direkt nej. Och slutsatsen är tydlig. Nato gör inget för att lindra Putins direkta bombningar. Utan fortsätter kolla in avrättningarna från åskådarplats.

Tänk hur viktigt ordet förtroende är. Finns ju vissa i närområdet som ivrigt uttalar sig om andra. Medan förtroendet för vederbörande är mycket, mycket lägre än lägst. Fast någon måste ju ta på sig mössan för den patetiska hemvisten. Varit så svårt komma över. Fast bestämt mig att annans uppträdande må vara lågt, så ska jag inte gå ännu lägre själv.   

Blev ingen tabata träning i morse heller. Borde – kanske. Men fortfarande är det något kraftlöst. Klart med covid perioden. Ändå finns tröttheten kvar i bakgrunden. Var sak tar tid. Tydligen det här också. Nu får det verkligen vara slut på krämpor.

Liten frukost. Och så få till promenaden i alla fall. Asfalt som blottat sig så det var mest gott fäste. Sörby runt. Isytan mest påtaglig framför äldreboendet! Några korn hade kommit på plats. Men inte mycket skryta med. Klart att ansvar borde kunna krävas ut.

Blev mycket idrott, mycket skidåkning. Passiv skidåkning för egen del. Som är fallet framför en TV skärm. Avskedsföreställning a la Therese Johaug på hemmaplan i Holmenkollen. Och i paradgrenen 30 km. Bara bocka och buga. Kokande stämning inför sina egna hemmafans. Andra intryck. Svenska stödet till Ebba Andersson, rent uselt. Fick åka så oerhört länge utan att få ny stav. Istället klev Jonna Sundling fram. Vår sprintdrottning som nu stavade in till en bronspenning över hela 30 km distans. Oerhört imponerande. Och precis alla tävlande i västar med de ukrainska färgerna.

Debacle. Brynäs bortaförlust i Timrå. 2-6 torsk. Och övriga lag där i bottenskiktet plockar poäng. Ska det verkligen bli en fortsättning på fjolårets nödräddningsaction.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar