Hårdrock och hembygd

 

Strövtåg i hembygden. Blir ju så mest varje dag. Fast finns ju avstickare som också har sin tjusning. Och ger erfarenheter och kunskaper för livet. Ändå har det blivit så att världens centra på något sätt utgår från en helt speciell plats, speciell ort. Som det säkert är för så många och därvidlag är jag inget undantag.

In i vardagen. Eller back in business. Beredning. Just att komma så snabbt och tidigt in i diverse ärenden. Ger alltid försprång – eller – också alla möjligheter arbeta långsiktigt och seriöst. Så överlämnas överorden till eventuella snedseglare.

Vilken lärorik eftermiddag. Och tillsammans med två seriösa partners så finns alla möjligheter ta ansvaret – ansvaret för framtiden. Kring vatten, vattenkvalitet och det som idag finns mer eller mindre lagrat i detsamma. Och som skulle kunna komma in i hållbarhetstänket, livscykeln. Känns som vi kliver in nu som seriös partner.

Hem för snabbt ombyte. Hasta vidare mot Gysinge. Just i kväll centra på något annat sätt än förut. Kvällskonserten bland de historiska vita brukets byggnader. Antal åskådare? Hörde olika siffror. Någon sa 1.500 sålda biljetter och därefter lapp på luckan. Men fullt ös var det. Lite överraskad faktiskt efter den korta pausen.

En form av förband. Amanda & Rickard. Presenterade sig som ursprung Österfärnebo och Valbo. Sant – men de bor ju faktiskt i världsmetropolen Årsunda. Kanske inte för sjungit och spelat för så många. Men betyget stora A är för mig full pott. Imponerad. Och så medryckande.

Sedan kom de på scenen och stod där i underkant två timmar. Mando Diao. Kända låtar med texter som gav mig gåshud. Hade inte hemlighållit att jag skulle dit. Så löftet på Stadshuset att jag ska framsjunga just Strövtåg i Hembygden. Löfte eller hot? Men låten framfördes och gav mig en form av ståpäls.

Efter den korta pausen blev det något som mest kan liknas vid hårdrock. Alla stod upp och ingen förmådde sätta sig ned med så medryckande musik. Musikanterna var i sitt esse. Öste på så det stod härliga till.  

Vi hade med oss Tommy och Annika. Och samma sak där. Stående medsång, stående klappa händerna. Andra halvan av konserten blev det knappast något sittande av alls. Mycket klappande med handflatorna. Det var onekligen tryck där borta inom forna generationers tuffa arbetsområde.

Klart jag ville delge världen upplevelsen. Men det här med datatrafik fungerade inte där borta. Sådana här starka upplevelser vill jag givetvis dela. Fast studsade åter och blev att sända först vid hemkomst..  

Enda plumpen för Mando Diao var deras eget avslöjande at de stödjer Leksand Hockey. Här gäller det ta skeden i vacker hand. Något annat än Brynäs Hockey är definitivt inte alls tillåtet.

God ny dag