Walking in the forrest

 

Tagit bladet från munnen- Vågar tala klartext. Vågar lyfta fram det självklara, men ändå det som är så svårt för många inse. Vad som skiljer en ledare från en annan. Och givetvis är det Nisse Ekman som nyttjat sin position att numera hamnat i strålkastarljuset. Allt för att berätta hur han ser på skillnaden på den ene mot den andre.

För det är så enkelt att hamna och bli begravd i en form av härskarteknik. Vanligt i idrotts Sverige. Och ta stöd i statistik, uppföljningar. Samtidigt glömmer bort att för att hitta en person och låta den nå sin fulla potential så gäller utmaningen locka fram glädjen och engagemanget.

Förankring med spelarna i idrottens värld är direkt tillämpbar och i yrkeslivet. Den som inte klarar laget – densammas framgång blir mycket kortvarig. Finns också glädjen så finns förutsättningarna nå väldigt långt. Gapande och skrikande har sina stora begränsningar.

Finns många personer jag själv mött både i idrottsvärlden som i yrkeslivet som tillhör den grupp av personer som fått ledarskapet men som definitivt inte förtjänar det. Öppenhet och glädje är starka redskap för att komma så där lite längre. För at inte avslöja några namn så kan jag vandra bakåt i minnet och plocka fram en salig rektor. Plocka fram Rune Sundelius. Fortfarande ett stort föredöme för mig. Att vara trevlig, mänsklig, se sina medarbetare och elever – det kan aldrig vara fel. Ytterst tacksam att jag fick komma Rune så nära.

Kändes mer rätt idag. Att få en morgontidning. Och några artiklar berörde mycket starkt. Den personliga skildringen att berätta om sin mamma. Som varit så drivande men som hastigt hamnade i demensens land. Ett äventyr som ingen är beredd på. Vare sig den som drabbas, eller den som drabbas som anhörig. Samhällets stöd – var finns det? Inkluderande alla de personer som funnits där förut.

Men också berättelsen om den man som följde efter en tjej i motionsspåret. På ett sätt som skvallrar om  att det är betydligt fler än en skruv löst. Skramlar rejält i skallen på dylik person. Och registrerar också polismannens kommentar; En anmälan kommer i alla fall inte att leda till någonting. Skrämmande kommentar. Har var ju också personen i fråga identifierad.

Var tufft i morse. För mig i alla fall. Betydligt tuffare än den traditionella tabataträningen. Men så var jag också ganska stel i benpartiet redan från början. Längre sammanhållna träningsinslag tar mycket mera än tabatans korta repetitioner.

Insikt, fundering. Många tankar som vandrar omkring. Så viktigt att även ett bolag fungerar. Stämmer allt detta så är det mycket tydligt vilka åtgärder som måste göras, eller som borde ha gjorts långt tidigare.    

Lång promenad med Per-Ewert. Letade oss fram med Min karta. Även här insiktsfullt vad som borde göras. Och oförklarligt för oss alla att ingen av ss ens försökt sätta sig in i de här utmaningarna. Och fick även en del värdefull motion.

Inget långt nedslag. Men hamnade i varje fall cyklande hemma i Hyttmarken. Dammsugspåsarna passade! Trodde det inte. Så lite städat, lite plockande. Men ack så mycket mera som skulle ha gjorts. Pö om pö får vara måttot. Samtidigt så vandrar tankarna bakåt. Till det som varit. Känslorna är inte att bortse från. De skänker också gråt som glädje.

En speciell dag. Så visades offentligt. Nya äktenskapet mellan SD och L. Kravet för svenskt medborgarskap och uppehåll ska enligt dem inte kunna åberopas utifrån humanitet. Kravet på goda svensk kunskaper skulle ha kastat ut många finländare som kom till oss och även gjorde rätt för sig. Men de kom ju tidigare än när SD och L visade sin nya gemenskap.

Lite parti ledardebatt blev det också för min del. Men steg inte in i matchen förrän efter 21 slaget. Matchen om att kunna sina inlärda repliker. I uppvisningen om att låta, och låta självsäker. Samarbete kring utmaningar – är något helt annat.