Så mycket bättre

 

Solen går liksom aldrig upp. Inte på himlen. Men den kan ju gå upp i alla fall. På olika sätt. Tankar, minnen. Det som betytt och fortsätter betyda. Det kan också handla om besök. Mitt i dylikt över dagarna tre. På plats här Nils-Olov & Simone. Berättar varje dag. Och så det helt speciella med Leonie. Hon som vet vad hon vill, som charmar i precis allt. Säkert är hon grinig någon gång. Men det har jag egentligen aldrig tagit del av. Nästan så jag tror att det aldrig sker!

Som en morgonstråle när hon kom in i köket i morse. Lika bra att släppa allt och formligen omväldigas av hennes allt. Springa, busa, skratta. Upptåg. En ren ynnest – dessa tre dagar. Enda ledsamheten – sista dagen av tre i morgon.

Och så stegras det ännu mera. När hon får till sina möten med Ilse och Lou. Och stunderna när jag smälter ännu mera. Tre trallande tjejer som ger så mycket till varandra. Och när den minsta kommer upp på benen och får antal flera dagar så kommer även hon att dra tilldragelserna till sig ännu mera. Går fort det där – att komma upp på benen och vandra omkring, springa omkring , studsa omkring.

Med Per-Ewert & Lina, Carl-Henrik & Elin, Nils-Olov & Simone. Kändes som en liten julafton. Med lunch långt in på eftermiddagen. Just att få tillhöra och vara en del i ett sammanhang. Hoppas givetvis att så många andra också har den möjligheten. Men vet – så härlig är inte jorden. Orättvis – absolut. Var man föds, vilka föräldrar man får sig tilldelade. Och möjligen också ödets musik.

Nu blev det inte en ny jul med mamma. Av kända anledningar. Men vem vet vad som händer? Och när det händer. Bara att det händer. För oss alla. Klart jag har en stor förhoppning at de närmaste kan se ned på något sätt. Vara med och glädjas att nutid och framtid verkar så välkomnande i sin framtidsstig. Liksom att de kan se och följa, gärna känna i sig själva, att den nya generationen också ger omgivningen det där glädjande och varma avtrycket. Liksom att de växer upp med känslor och empati i sig själva. Att verkligen bry sig om sin nästa kan göra ont. Men de som inte bryr sig, utan vandrar som kalla robotar, kan aldrig nå mening under sin stund här.  

Tradition har det onekligen blivit. Därmed så kommer de inspelen också så ofta här. Mötet med tabata gruppen. Så och denna lördagsmorgon. Först stabila och härliga stora frukosten. Givetvis var det inte en timme med de vigaste och stabilaste lederna. Eller ens de mest uthålliga. Men jag var med – och det är ju vad som räknas. Stor förhoppning att det ger någon nytta. Och att fortsättning verkligen också följer. Någon måste ju vara äldst i varje grupp. Och någon måste ju vara något annat än kvinna – i varje grupp.

Sista veckorna sitter kvar. Långt in i benmärgen. Känns som en relation som aldrig kommer dö. Vandringen så nära afghanska killar som kom hit 2015 och som samhället på alla sätt hotar skicka ut, deportera. Utan känslor, utan insikt, utan att också kunna värdera vilken samhällsnytta de nu är beredda stiga in i. Skött sig, kämpat, agerat som regelverket också krävt. För vissa har det nu öppnat sig möjligheter. Mest därför att det finns medmänniskor som agerat och hjälpt till öppna dörrar. Och mötena med Fariba och hennes stora kampvillighet har imponerat och gett möjligheten spana in i framtiden med stora förhoppningar. Tagit de av den kamp som aldrig kommer dö. Så länge det finns sådana människor finns det alltid hopp för världen.

Vinterstudion. Fortfarande fascinerad i skidskyttet. Och idag två syskon på samma prispall! Stort. Och så denne Anders. Anders Lindbäck. Suverän hockeymålvakt och en nära och varm vän.

Så mycket bättre. Klart jag kollade in. Och så är det – så mycket bättre alltid. Förr – nu – och sedan. Alltid så mycket bättre.