Inte varje dag. Definitivt
inte. Så en högtidsdag på alla sätt och vis. Besök från Nils-Olov, Simone och….Leonie!
Gled in lite oförhappandes så där under eftermiddagen. Och direkt uppstod den
magiska kontakten mellan Leonie och Ilse – igen. Även det – helt underbart.
Borta från varandra veckor igenom. Och så är de ändå så nära varandra. Nu har de
hela veckoslutet på sig för att utforska världen tillsammans.
Förmiddagen verkligen
annorlunda. Helt fylld med teamsuppkoppling. Och dessutom två. Parallella. Men
olika platser de sändes från, olika ämnen, två olika skärmar, två olika ljud
att uppfatta. Något stressad, trött i huvudet. Och så höll det på fram till lunch.
Men jag var ju anmäld – på båda sändningarna. Dessutom var jag ju anmäld.
Ena fördjupningen. Så sant.
Sjukvården skiljer sig så markant från Räddningstjänsten. De senare kanske
arbetar 20 procent med brandbekämpning och 80 procent med att förebygga.
Sjukvården tvärs emot – och än mer tvärs emot. 99 procent för att bota
sjukdomar, 1 procent förebyggande insatser. Hinner inte mer? Klarar inte mer? För
insikten – den lär finnas. Blir intressant följa upp vad de 30 miljonerna i
Stockholm leder till. Hälsooptioner! Hur följa upp, hur utvärdera, hur betala.
Samtidigt var det väl två
regioner som hittade det ultimata arbetssättet för att förebygga. Jönköping?
Samt definitivt Gävleborg. Några år sedan stavades det mesta Kaiser Permanente.
Absolut ingen aning varför den succén tappades bort. Inte blev en del av
vardagen kring. Satsade introduktionsmedel borde väl istället få göra nytta,
och bidra till bättre ekonomi – och högre folkhälsa. Möjligen – skriva motion,
interpellation för att få höra fortsättningen och vad som har hänt, borde ha
hänt.
Andra delen på
uppkopplingen också intressant. Återhämtning i arbetslivet. Forskning a la
Lunds Universitet. Lyssnade in – så självklart. Men ändå normalt så
ostrukturerat. Klippt och skuret i avsnitt folkhälsa. Men där har aldrig ämnet
hunnit hamna in. Någon gång kanske – med nya personer i ledningen. När det
självklara borde få bli just det självklara.
Dagen idag. Kusin som
fyller så jämnt. Grattar ytterst gärna och konstaterar att jag aldrig hinner
ikapp. Distanserad med över en hel månad. Många morgnar och dagar det. Och
precis lika många nätter.
Planer som grusas. Inte
fotbollsplaner, inte isbanor. Men väl personers egna planeringar. De som vill
bo kvar i samhället och inser att valet villa livet ut kan bli väl tungt. Men
hemorten har stor dragningskraft. Svaret stavas inte hyresrätt utan någon form
av parhus, kedjehus. Letade efter lämplig yta på den så kallade översiktsplanen.
Och fick vänta på besked, vänta och sedan igen vänta. För att sedan blir
uppringd. Nej! Slutsatsen borde bli – skrota översiktsplanen. Skrota politiska
beslut. Överlåt till andra krafter. Nej krafter eller tombola. Så svårt planera
efter, planera för.
Morgonbesök. Snickare,
elektriker och kakelsättare. Fattades bara rörmokare. Men det kommer – det också.
Peter, Mattias, Martin, Jonas. Svårslaget gäng. Tur att de inte behöver träffas
samtliga i det där lilla utrymmet på mindre än åtta kvadrat.
Så starkt förknippad med
Vancouver. Men nu är sagan uppenbart slut. Hamnar istället i Carolina eller
Colorado. Jakob Markström får byta bort den svarta tröjan.
Ringer österut. Per-Ewert
för praktiska bestyr i Visby. Hade följt med om jag blivit tillfrågad. En bild
kom åter. Rosorna på murarna där de ivrigt strävar uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar