...och så dök de upp

 

Inte varje dag. Definitivt inte. Så en högtidsdag på alla sätt och vis. Besök från Nils-Olov, Simone och….Leonie! Gled in lite oförhappandes så där under eftermiddagen. Och direkt uppstod den magiska kontakten mellan Leonie och Ilse – igen. Även det – helt underbart. Borta från varandra veckor igenom. Och så är de ändå så nära varandra. Nu har de hela veckoslutet på sig för att utforska världen tillsammans.

Förmiddagen verkligen annorlunda. Helt fylld med teamsuppkoppling. Och dessutom två. Parallella. Men olika platser de sändes från, olika ämnen, två olika skärmar, två olika ljud att uppfatta. Något stressad, trött i huvudet. Och så höll det på fram till lunch. Men jag var ju anmäld – på båda sändningarna. Dessutom var jag ju anmäld.

Ena fördjupningen. Så sant. Sjukvården skiljer sig så markant från Räddningstjänsten. De senare kanske arbetar 20 procent med brandbekämpning och 80 procent med att förebygga. Sjukvården tvärs emot – och än mer tvärs emot. 99 procent för att bota sjukdomar, 1 procent förebyggande insatser. Hinner inte mer? Klarar inte mer? För insikten – den lär finnas. Blir intressant följa upp vad de 30 miljonerna i Stockholm leder till. Hälsooptioner! Hur följa upp, hur utvärdera, hur betala.

Samtidigt var det väl två regioner som hittade det ultimata arbetssättet för att förebygga. Jönköping? Samt definitivt Gävleborg. Några år sedan stavades det mesta Kaiser Permanente. Absolut ingen aning varför den succén tappades bort. Inte blev en del av vardagen kring. Satsade introduktionsmedel borde väl istället få göra nytta, och bidra till bättre ekonomi – och högre folkhälsa. Möjligen – skriva motion, interpellation för att få höra fortsättningen och vad som har hänt, borde ha hänt.

Andra delen på uppkopplingen också intressant. Återhämtning i arbetslivet. Forskning a la Lunds Universitet. Lyssnade in – så självklart. Men ändå normalt så ostrukturerat. Klippt och skuret i avsnitt folkhälsa. Men där har aldrig ämnet hunnit hamna in. Någon gång kanske – med nya personer i ledningen. När det självklara borde få bli just det självklara.

Dagen idag. Kusin som fyller så jämnt. Grattar ytterst gärna och konstaterar att jag aldrig hinner ikapp. Distanserad med över en hel månad. Många morgnar och dagar det. Och precis lika många nätter.

Planer som grusas. Inte fotbollsplaner, inte isbanor. Men väl personers egna planeringar. De som vill bo kvar i samhället och inser att valet villa livet ut kan bli väl tungt. Men hemorten har stor dragningskraft. Svaret stavas inte hyresrätt utan någon form av parhus, kedjehus. Letade efter lämplig yta på den så kallade översiktsplanen. Och fick vänta på besked, vänta och sedan igen vänta. För att sedan blir uppringd. Nej! Slutsatsen borde bli – skrota översiktsplanen. Skrota politiska beslut. Överlåt till andra krafter. Nej krafter eller tombola. Så svårt planera efter, planera för.

Morgonbesök. Snickare, elektriker och kakelsättare. Fattades bara rörmokare. Men det kommer – det också. Peter, Mattias, Martin, Jonas. Svårslaget gäng. Tur att de inte behöver träffas samtliga i det där lilla utrymmet på mindre än åtta kvadrat.

Så starkt förknippad med Vancouver. Men nu är sagan uppenbart slut. Hamnar istället i Carolina eller Colorado. Jakob Markström får byta bort den svarta tröjan.

Ringer österut. Per-Ewert för praktiska bestyr i Visby. Hade följt med om jag blivit tillfrågad. En bild kom åter. Rosorna på murarna där de ivrigt strävar uppåt.