Mycket i backspegeln

 

Fredag, dag före fridag. Känns oftast som en helt speciell dag. Och likadant idag. En skön dag. Speciellt när det inte är så där mycket av måsten som väntar. Borde till och med hinna med tabata träningarna – som fått lysa utan mitt deltagande den här veckan. Vet ju hur mycket jag faktiskt behöver såväl träningen som gruppen.

Morgonen med säte i liggande ställning. Åtminstone nästan. Som det är att sitta/ligga i en tandläkarstol. Och visste ju redan före besöket. Att jag skulle få ta del av det surrande ljudet som produceras av en borrmaskin. Positivt att få det gjort och samtidigt slippa följdverkningarna av en bedövnings spruta. Bäst avstå. Samma goda erfarenhet den här gången.

Lugn förmiddag där uppe i tornet. Kändes ganska ensamt. Men något fick jag i alla fall gjort. Och även tid slå på Radio Gävleborg. Debatt kring och om extratjänster hette det. Svårt för en person att ta in vilka erfarenheter, resultat som uppnåtts i Sandviken. Skulle ha kunnat gjorts på annat sätt – påstods. Men annat sätt är knappast tillräckligt. Säg då hur det istället skulle ha hanterats. Speciellt när just den här åtgärden har visat så oerhört stora och starka – rent avgörande resultat. En vecka arbeta, en vecka studera. Givetvis också beroende av goda och framsynta handledare. Märker här vilket arbete som Mikael gör och hur viktigt det är för honom att få till den där utvecklingen hos varje enskild deltagare.    

Lyssnade under kvällen igenom samtalet – igen. Och blev återigen lika lite imponerad. Men så är det väl när Oraklet inte hade kunnat ge råd och manuskript. Utan mannen-i-studion blev placerad själv – och övergiven. Så det blev några låga kommentarer. Game, set och match till ordföranden för berörd nämnd. Rent av förutsägbart.

När personer har det svårt men har inneboende kunskap och vilja. Då måste en kommun lyfta den där personen och ge honom/henne möjligheter. Helt enkelt ta med sig genom öppningen i tunneln. Att det samtidigt ger mindre sociala kostnader – är också en bonus.

Lunch på Strandbaden. Hoppas innerligt at det vänt nu. Att det tillkommer lunchgäster. Går ju inte driva en restaurang enbart med några få över lunchen. Men den här veckan visar att det kanske vänt! Bra jobbat. Hade en dag med mig några vänner ”bortifrån” som inte trodde det fanns någon restaurang!! När de möttes av en nedfälld bom. Men vi som finns här vet ju att det är as usual. Och att bakom den vida tujan finns där en dörr som också fungerar som ingång. Sedan är det inte nu så mycket kryssande innan själva restaurangen visar sig. Och inte så stor men känns inbjudande. Tror – och vill tro – att de nu tillsammans har något riktigt bra på gång. Om två starka viljor drar helt åt samma håll så borde bra bli ännu bättre.

En helt speciell väderlek. Såg enbart vägen över sjön. Någon annan utsikt fanns inte i en väderlek som dolde det mesta i dimman. Likadant från restaurangen. Sjön utanför syntes det inget som helst utav. Dimman var tätare än tätast.

Berörd. Bordet intill. Kändes starkt påminnas om en nära vän som inte finns längre bland oss. Och berörd av just detta kommer jag alltid vara. Det lever med. Men också alla dessa positiva minnen.

Veckan som förflutit. Också sent samtal från vännen Börje som berättade hur det står till med mig själv. Och han vet ju mera än vad jag själv gör. Gott få höra att jag mår väldigt bra. Efter den här typen av besiktning.  

Annan vän som plötsligt infann sig. Hannah-Karin som varit en sådan fast punkt i livet – under så många år. Plötsligt fanns hon där och det visade sig att bakom sms och e-mail fanns en person – igen. Hittade tid från alla sina revisorsuppdrag. Och allt det där andra som kräver hundraprocentig koncentration.   

Minnesvärt också den sena kvällen i Storvik. Nyttigt umgås med så kloka personer som verkligen vill bidra. Och inte alls upplevas som klagomurens anförvanter. Klokt hur de resonerar kring personer som idag inte känner sig själva inkluderade. Och som också hade recept på hur de själva skulle vilja bidraga.

Klinkers heter det. Plattorna på väggar och golv i lilla toalettutrymmet. Inte så mycket som återstår. Inser att det aldrig funnits på kartan att klara av göra det här själv. Än mindre professionellt. Och mycket mera återstår fortfarande.

Avdelningen gott. De som vågar och klarar av jobba i motvind. Slåss för att skapa nya fastigheter i även vår lilla ort. Möjligen är det motväder som behövs för att bli härdade. Klart det finns många olika modeller att arbeta efter. För antal år sedan fick jag komma till dalasamhället och lära mig innehållet i Rättviksmodellen. Som främst är en form av kultur. Inte bara hoppas utan till och med utgår från ett happy end.

En enorm utmaning. Få hela landet hålla samman. Olika landsdelar hålla samman. Län respektive landskap samma sak. Och inom en kommun, hålla ihop. Kan vara i olika geografiska delar men också mellan. Klassiskt är det utmaningen stad och land. Fortfarande fungerar det bäst med en mun och två öron. Blir det tvärt om utbryter ganska fort motsättningar.

Inte så där mycket med sport ikväll. Hockeyn känns lite på dekis. Med matcher som skjuts framåt. Med läktare som gapar tomma. Fast förstår verkligen. Nu har ju insjuknandetalet ökat betydligt – igen. Gäller inse allvaret. Ingen är odödlig. Tillsammans ska vi segra över det här viruset!