Kanske, kanske

 

Oerhört många frågor som växer fram. Och som det också gäller ta ställning inför. Klart alla måste vara klara med vad men vill med livet. Och hur det ska växlas mellan olika intressanta uppdrag. Och har väl egentligen alltid så varit. Som sociala varelser så betyder det ju starka känslor, stark gemenskap i grupper. Som i alla olika skolklasser. Eller i andra konstellationer, som i ett fotbollslag. De finns där, de byggs på gemenskap. Där alla har olika roller, olika delar att bidra med. Kan ju uppluckras genom ålder eller att annat kommer in. Så och i arbetslivet. Ibland till och med positivt att söka sig in i andra yrken, andra konstellationer.

För att komma framåt fordras tydlighet, fordras förtroende, liksom förståelse i hur bygga ett team, gruppkänsla. Går inte at cykeltolka och tro sig vara delaktig i byggandet. Inte heller ställa sig utanför i någon vet-bäst-roll. Besserwisser är heller inte ett svenskt ord.   

Ingen tabata träning. Helt omöjligt. Istället stor förhoppning som reses att foten ska hålla för att gå på. Hoppet att det här inryms inom penicillin tiden. Till onsdag gäller ju tre piller per dag. Och hoppet lever att de också ska ha verkan.

OS fjättrade mig redan klockan 0800. Stafett. Och två insatser var verkligen super. William Poromaa och Jens Burman. De andra två ganska hyfsade och så fick herrarna ihop det till en fjärdeplats. Helt ok och absolut godkänt. Rullade vidare med skidskyttet. Med systrarna Öberg i laget så kan det bästa hända. Elviras silverplats var stort och gjorde dagen minnesvärd. Men blev ju ingen nationalsång. Fick istället stämma in i Ja, vi elsker dette landet som. För även om vi är varandras sportsliga motståndare så är kärleken mellan svenskar och norrmän enormt stor.

Därför var det än mer sorgligt när norskan på tredjeplats fullständigt kollapsade och endast tog sig in i mål i ultra rapid. Berördes så himla stort. Måste uttrycka mig på något sätt och skrev till nära bekant i Rjukan. Den fantastiska orten som gett mig så många positiva intryck. Att vårda och bära vidare.

Utflykt söderut. Halmby Boda. Fullt ös med fyra barn-barn på plats. Fixade resan dit med ena benet mot framrutan. Timmarna vandrade iväg när det bjöds på lunch och efterrätt. Och sedan in till Uppsala för at få kontakt. Någonstans runt Centralen. Dags plocka med Joanne hem efter hennes Västerås och Uppsala utflykt. Hon hade mycket berätta. Speciellt från närheten till de två flickorna.

Lite överraskad. Och än mer förhoppningsfull. Klarade kvällen helt utan kryckor. Kanske, kanske och kanske igen. Att jag är på bättringsvägen. Men absolut inte jubla ännu. Får väl spara det till i morgon!!

Naturligtvis är det som det ska vara. Motala på hemmaplan ska blott städas av. Och så gjordes tydligt men det här avgörs inte förrän i sista matchen, nästa match. Om Sandvikens AIK vandrar direkt fram i slutspelsträdet. Klart jag håller tummarna hårt och fast. Vi är alla svartvita stålmän.