Långt blev det, mycket
långt t o m. Kvällssamtalet och närmast nattsamtalet om framtiden. Om
fortsättningen kring marknadsekonomi. Om hur vi försörjer oss. Samtidigt –
samma källa – för stor arbetslöshet. Och ändå – för många människor som inte är
anställningsbara, behovet av människor till privat som det offentliga. Samtal
om hur natur resurser förbrukas. Om att kliva av ekorrhjulet och ha en annan
målsättning med livet.
Vem ska betala välfärden.
Pensioner, sjuklöner, hälso- sjukvård, omsorg, skolor. Skolplikt som kostar
pengar. Jag sögs formligen med på den resa som jag mycket oförhappandes drogs
in i. Men min världsbild var och är givetvis helt annorlunda. Ändå skapar
samtal energi. Även om det inte syns som två hål i väggen.
Intressant, men också
hisnande – att våga delta i och kommunicera om såväl det vi vet idag. Som det
vi inte känner till. Svårt för de flesta att tänka sig förändring som också
betyder förändring för mig själv. Privat och i vardagen. Vet at saker och ting
kommer. Borde veta att vi måste stoppa den klimatutveckling som är negativ och
gör leverne på jorden omöjligt. Vet – men slå vakt om min egen miljö. Att det
ska vara exakt som det varit. Även säga nej till hållbar energi tillverkning då
min egen utsikt kan komma förändras.
Omöjligt när vi målar
medstora penslar at delta seriöst i framtidsdiskussionerna och neka till egen
förändring. Vare sig det är eget leverne eller se något etableras som aldrig
varit där förut. Öppenhet, framtid, förändringsbenägenhet. Och mot det egen
rädsla för allt som kan, och kommer ske. Inskränkthet i kvadrat.
Mot allt det här om enklare
standard, färre befolkning – som en idealisk framtid. Så gladdes jag åt
utveckling, bostadsbyggande, företagsetableringar, företagsutveckling, flera in
i arbete. Det jag har sett som målsättning bidra till. Och idag var ju en
glädjens dag för egen del. När jag konstatera vilka stora etableringsintressen
som faktiskt finns där strax bortom hörnet. Det som för de flesta fortfarande
ger framtidstro.
Skattekraft. Möjligheter
satsa. Göra nödvändiga investeringar, nödvändiga anställningar. Där just vi
befinner oss idag. Och smider vi inte medans järnet är varmt så går det ju inte
smida när stålet kallnat. Att vara eller inte vara, är fortfarande den stora
frågan.
Kom också in i frågor kring
avstånd. När någon snörjer in sig i att det är för långt bort. Och samtidigt i
nästa andetag målar in bilden av at avstånden dit inte alls är så långa. Att
bevisa en sak och nyttja motstridiga motiveringar. Känns närmast jobbigt.
Lyfta fram angelägna
frågeställningar. Saker och ting att besluta kring, utveckla. Dialogen är så
avgörande. Men kanske inte alls tas så ofta. Enklast i så fall låtas ta den med
de som i allt håller med. Enklast så men kanske inte helt givande. Också svårt
lyfta upp och öppet diskutera samhällsfrågor om motparten är helt låst och i
alla alltid vet sanningen. Blir så lätt en monolog utan nyanser och möjlighet
lyssna på varandra. Att inte ens vilja förstå. När det istället utmynnar i
debatter som utgår från att slå varandra sönder och samman.
Mycket sagt och ännu mera
osagt. Också en del i att vakna nyfiken på morgondagen och vad den har i sitt
sköte. Att ha den starka drivkraften kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar