Fastbunden med en knop

To be or not to be. Eller hur jag nu ska förklara vad som händer i kroppen. Inflammation i de kraftigaste musklerna månne. Som vandrar runt i något som kan kallas värk. Och omöjliggör hela nätters sömn. Sista veckorna i axlarna. Men nu vandrar det neråt armarna än mera. Förhoppning; På väg ut ur kroppen. Utkastat av intagen cortison. I alla fall en stark förhoppning. Hela sommaren har jag mer eller mindre känt mig handikappad. Hade tänkt stärka träningen betydligt. För att istället behöva släppa precis allt. Även de tabata träningar som för min del kändes nästan som heliga.

Annat som gått käpprätt åt….. Hade ju så mycket som jag hade tänkt fixa med sommaren ut. Men också där. Bara slänga in handduken. Om nu inte….

Och så kom bilden på det där lilla Gotlandsrusset. Emil på plats för professionell undersökning. För det lär väl bli just Emils häst. Hela veckan Gotland för hela detta gäng. Åker möjligen runt där för att uppleva sommarens självklara ö-val.

Blev inte många knop uträttade dagen lång. Så enkelt hänvisa till smärtorna. Med lite sjutusen jäklar hade det ju varit helt nödvändigt med att ställa upp – om så nöden krävt det. Ändå aldrig tidigare utsatt för något likartat. Känns – överallt – även psykiskt.

Ändå annat som sköljer in över mig. Det där med att ha landat i verkligheten, i acceptans att det är som det är. Minnena kan också göra en person starkare. Och minnen har jag verkligen i mängder. Delar gärna av mig med dem – det stärker dem ännu mera. Var och en för sig.

Vilken uppsnyggning! Det som sker i Hyttmarken. Torde vara helt och hållet något som är kopplat till Anna och Emil. Och ändå verkar de inte fått nog utan kommer fortsätta sitt mission. Önskar verkligen att jag själv skulle ha kunnat bidra- men axlarna – nej.

Tog mig en egen cykeltur på kvällskvisten. Hyttmarken tur och retur med briefing med Emil. Och därmed uppdatering vad som sker i närområdet.