Veckoslut

Så drog det här veckoslutet, den här söndagen snabbt bort till det förgångna. Eller förde mig närmare morgondagen med lika många utmaningar.

En lat dag. Massor med stillasittande. Som det lät blir när vädret är något grått i sina nyanser och vinterskruden fortfarande väntar på sin ankomst. Och så det här – att vara idrottsnörd. Svårt slita mig från tävlingarna med vinterstatus. Oavsett vilken idrottsgren det gäller. Fanns ju antal svenska toppar idag också. Fortfarande imponerad av Andreas Mührer, och hans silverplats. Och säker på at hemorten verkligen speglar sig i hans framgångar. Trots att de nu går på sista versen. Hanna Öberg har verkligen fört in skidskyttet som en svensk nationalsport. Också där – silver.   

Spänningen kvällstid. VM finalen i innebandy. Bortaplan i Alpland med deras hemmaklack. Spänningen var enormt stark. Kunde formligen ta på densamma. Och väldigt mycket bakom svenska guldet stod hon, svenska lagkaptenen. Som så många gånger förut, Anna Wijk. Klubb Mora, bostadsort Stockholm. Men uppväxtort – givetvis Sandviken. Fantastisk tjej. Som är så nära, alltid varit. Glädjer mig enormt för såväl landslaget men främst Anna som person.

Baksidan på söndagen. Blev ingen Ilse träff. Hoppas på julhelgen och möjlighet få ta tillbaka den tiden då. Och då är ju löftet att Leonie ska vara här också. Fick dock bild på Ilse när hon bakade för fullt. Kanske till och med få smaka på vad hon nu åstadkommit!

Och så eftermiddagsträffen. Viktigt. Viktigare ändå att just den gruppen får flera tillfällen utveckla ett arbetssätt som gör oss alla bättre. För så står ju skrivet. Vi gör varandra bättre. Finns faktiskt ett åtagande i dylik text. Det måste ses som en uppgift vi har ett ansvar utveckla tillsammans och inte överlåta till någon annan konstellation. Motsatsen blir ju att ha en helhet och ta bort en bit och ändå påstå att helheten finns. Fungerar inte ens med vilka glas som helst från Syntronic.

Väntans söndag. Väntade så länge och så mycket. Beskeden lyste med sin frånvaro. Kommer mamma åter hem från Gävle sjukhus eller blir ho kvar där? Ringde till slut och fick bekräftat, ingen resa hit idag, kanske i morgon. Röntgen hade ägt rum men bilderna hade inte analyserats. Åkte in och fick träffa henne själv. Och ansvarig sköterska.

Röntgen plåtarna inte riktigt klara. En form av kontrastvätska i morgon och ny röntgen för att se avgränsningen ”uppåt”. Trodde dock att de verkliga riskerna nu passerat förbi. Det glädjande. Hoppas verkligen på morgondagen. Också för att peppa och tillse att livsgnistan finns där kvar. Ingenting som jag kan placera ut från hjärnan, tuggas ständigt runt.

Hem till Sverige. Klart jag tittade. Finalen. Känslor fram till sista filmsnutten. Det här med släktskap. Det som förenar när det serveras på det här sättet. Ibland finns det också släktskap som mer delar och skapar osämja. När girigheten överträffat innebörden av friskt släkte.

Medskick till måndagen där det knappast finns anledning söndra. Mer placera in våra egna tankar, framtidsbilder. Och lära oss att en frisk process alltid handlar om just det – delaktighet.